Idag blir min lilla son 1 år. Kl. 19.53 ikväll var det exakt ett år sen han föddes. 1 år. Va fort tiden har gått. Jag minns så väl den där kvällen. Hur det var att ha sitt barn i famnen, träffa den man burit på och älskat från första stund. Jag trodde jag visste hur djup kärlek kan kännas, men jag hade fel. Jag hade ingen aning om hur mycket man kan älska en annan individ. Jag älskar Jakob, så mycket som det är möjligt att älska sin partner, men kärleken jag kände då och känner nu till mitt barn är starkare än något annat jag någonsin upplevt.
Jag förändrades där och då, oåterkallerligt. Jag kommer aldrig bli den jag var innan. Jag vill det inte heller. Att få Isak, att känna Isak, att vara Isaks mamma har fått mig att till fullo förstå uttrycket "Jag kan inte leva utan". Jag förstår nu hur ren, ärlig och villkorslös en kärlek kan vara. Hur den är så för mig. Att bli mamma var min dröm, jag är det nu. Jag kan fortfarande ha svårt ibland att förstå att Isak faktiskt är min. Att han är min för livet. Att ingen kommer och säger: Tack för barnpassningen, vi tar över nu.
Idag började jag med att sjunga för honom, han stod i sin säng med stora ögon och undrade vad jag höll på med! Sötnosen!
Under eftermiddagen hade vi kalas med Isaks kompisar (och mina mammakompisar) samt Isaks gudmor Frida. Det blev tårta (Glass för Isak) och kakor. Och kaffe såklart till oss vuxna. Barnen lekte i några timmar óch såg tillslut helt slut ut allihopa. =) Det tar på krafterna att vara 1 år och köra racerfart en hel eftermiddag.
Efter att kalasaset var slut och vi käkat middag kom farmorn och farfarn över på leftover tårta! Det blev mera bus och vår lilla kille slocknade som en stock lite före vanlig läggdags.
En fin första födelsedag blev det.
Grattis Isak på din 1 årsdag!!
torsdag 19 maj 2011
tisdag 17 maj 2011
För ett år sedan.
För ett år sedan gick (läs vaggade) jag runt med min jättemage. Jag var så redo att bli mamma. All rädsla för att föda övervanns av känslan att snart ha vår bebis i famnen. Jag såg nog till och med fram emot själva förlossningen, att skapa min egen förlossningshistoria som jag kan dela med mig av när det ska pratas förlossning bland andra föräldrar. För det görs, ofta!
Det hade ännu inte blivit vår, träden var fortfarande nakna och det var rätt kallt. Våren var sen förra året. Jag provrullade vagnen hemma i vardagsrummet och drömde mig bort och längtade efter att få stoppa ner vår skatt där snart. Rulla ute i verkliga världen. Karln min rullade också där i vardagsrummet, men lite i smyg.
Jag vek om kläderna i lillens byrå, jag packade i och packade om skötvästan/BB väskan. Jag stålsatte mig för att få vänta i 2 veckor till, för alla går ju över tiden första gången.
Dessa dagar precis innan Isak föddes var magiska. Jag ser tillbaka på dem med fascination över hur lycklig och tillfreds jag var just då, hur mycket jag längtade, hur nära jag och Jakob var varandra. Jag bar på bandet som skulle knytas mellan oss för alltid. Jag väntade, analyserade minsta lilla nya känsla och var så redo.
Jag hade tyckt det var lite komiskt om han fötts på Norges nationaldag (17maj) eftersom jag har norskt påbrå. Men han ville stanna några dagar till, den lilla rackaren.
När jag ser tillbaka saknar jag min mage, sparkarna och spänningen. Inte halsbrännan och ledvärken och de extra 20kg kanske men över lag så saknar jag det.
Det känns otroligt att det snart gått ett år... om två dagar fyller mitt hjärta 1 år.
Det hade ännu inte blivit vår, träden var fortfarande nakna och det var rätt kallt. Våren var sen förra året. Jag provrullade vagnen hemma i vardagsrummet och drömde mig bort och längtade efter att få stoppa ner vår skatt där snart. Rulla ute i verkliga världen. Karln min rullade också där i vardagsrummet, men lite i smyg.
Jag vek om kläderna i lillens byrå, jag packade i och packade om skötvästan/BB väskan. Jag stålsatte mig för att få vänta i 2 veckor till, för alla går ju över tiden första gången.
Dessa dagar precis innan Isak föddes var magiska. Jag ser tillbaka på dem med fascination över hur lycklig och tillfreds jag var just då, hur mycket jag längtade, hur nära jag och Jakob var varandra. Jag bar på bandet som skulle knytas mellan oss för alltid. Jag väntade, analyserade minsta lilla nya känsla och var så redo.
Jag hade tyckt det var lite komiskt om han fötts på Norges nationaldag (17maj) eftersom jag har norskt påbrå. Men han ville stanna några dagar till, den lilla rackaren.
När jag ser tillbaka saknar jag min mage, sparkarna och spänningen. Inte halsbrännan och ledvärken och de extra 20kg kanske men över lag så saknar jag det.
Det känns otroligt att det snart gått ett år... om två dagar fyller mitt hjärta 1 år.
måndag 9 maj 2011
tankar
Jag har funderat på en grej. Ordentligt. Det här med graviditet och barn är ett otroligt laddat ämne ett prata om. Tydligen. Jag förstod inte i vilken grad försen nyligen. Det är många som kan ta illa upp att man är lycklig och stolt över att man fått föda och har barn. Jag har inte riktigt tänkt så med mina vänner och bekanta för jag har varit så lycklig över just detta faktum.
Om jag är lycklig och pratar om hur fantastiskt det är att föda barn och ha barn eller om jag beklagar mig över det faktum att jag har en (snart)1 åring hemma och inte får en lugn stund eller att jag är trött för det har varit en vaken natt så hittar folk ofta något att störa sig på. Kanske har den här personen i fråga försökt få barn länge ( utan att jag vet det), och tycker att jag inte ska klaga för jag har ju det de mest vill ha, kanske hon inte vet om hon vill ha barn och jag får denna att känna sig onormal med min lycksalighet eller funderar på adoption och så pratar jag om hur fantastisk det är att föda och då är man plötsligt hemsk och okänslig. Hur man än vänder på kroppen är rumpan bak lixom..
Jag brukar vara noga med i vilket sällskap man pratat om graviditet och barn, framför allt när det är människor som jag inte känner men ibland tänker jag mig inte för. (Med andra mammor är det annat, de fattar.)
Jag älskar att jag har fått vara gravid, det var min högsta dröm och jag har fått vara det! Jag är en av dem som lyckats. Jag är så tacksam! Jag älskar att jag kan se mig själv och den vuxna person jag älskar mest, i vårt barn. Jag är så lycklig att jag får vara mamma. Hur ska jag kunna låta bli att prata om det? När hela mitt liv för tillfället mest handlar om det?
Jag kan inte. Isak är det bästa jag gjort, mitt livs nya mening och jag tackar högre makter ofta att han har fått komma till mig.
Jag läste en blogg om en kvinna som försökt få barn i många år. Jag skrollade tillbaka och läste mycket om hur gravida människor hånade henne med deras stolthet och hur stött hon blev när mammor klagade på sina barn. Med hjälp av IVF (provrör) är hon nu gravid. Hon skriver att hon aldrig någonsin ska klaga på sina barn, ska inte säga ett ont ord när hon inte fått sova och ska vara en glad mamma jämt. Jag kan bli lite ledsen när jag läser detta. För det första så lurar hon sig själv och sätter alldelses för höga krav på sig själv. Man måste få klaga! för det andra så gör ju jag fel i sånt fall, är jag en dålig mamma för att jag är trött ibland? Sur ibland? Måste man bli mindre mänsklig för att man är mamma? Men jag vet bättre än att ta åt mig, för det där handlar om henne och inte om mig.
Oavsett hur man får sina barn, normal graviditet, provrör, adoption eller vad det nu kan vara så är det det största man gör i sitt liv. Det är den största omställningen och det mest fantastiska. Bland det jobbigaste också. Hur ska man prata om det då? Om man inte får vara lycklig och inte klaga? Jag vet inte. Kanske ska man välja när man luftar detta samtalsämne mer nogrant och/eller vänta tills folk frågar?
Är det någon av er som läser som känt så här?
Om jag är lycklig och pratar om hur fantastiskt det är att föda barn och ha barn eller om jag beklagar mig över det faktum att jag har en (snart)1 åring hemma och inte får en lugn stund eller att jag är trött för det har varit en vaken natt så hittar folk ofta något att störa sig på. Kanske har den här personen i fråga försökt få barn länge ( utan att jag vet det), och tycker att jag inte ska klaga för jag har ju det de mest vill ha, kanske hon inte vet om hon vill ha barn och jag får denna att känna sig onormal med min lycksalighet eller funderar på adoption och så pratar jag om hur fantastisk det är att föda och då är man plötsligt hemsk och okänslig. Hur man än vänder på kroppen är rumpan bak lixom..
Jag brukar vara noga med i vilket sällskap man pratat om graviditet och barn, framför allt när det är människor som jag inte känner men ibland tänker jag mig inte för. (Med andra mammor är det annat, de fattar.)
Jag älskar att jag har fått vara gravid, det var min högsta dröm och jag har fått vara det! Jag är en av dem som lyckats. Jag är så tacksam! Jag älskar att jag kan se mig själv och den vuxna person jag älskar mest, i vårt barn. Jag är så lycklig att jag får vara mamma. Hur ska jag kunna låta bli att prata om det? När hela mitt liv för tillfället mest handlar om det?
Jag kan inte. Isak är det bästa jag gjort, mitt livs nya mening och jag tackar högre makter ofta att han har fått komma till mig.
Jag läste en blogg om en kvinna som försökt få barn i många år. Jag skrollade tillbaka och läste mycket om hur gravida människor hånade henne med deras stolthet och hur stött hon blev när mammor klagade på sina barn. Med hjälp av IVF (provrör) är hon nu gravid. Hon skriver att hon aldrig någonsin ska klaga på sina barn, ska inte säga ett ont ord när hon inte fått sova och ska vara en glad mamma jämt. Jag kan bli lite ledsen när jag läser detta. För det första så lurar hon sig själv och sätter alldelses för höga krav på sig själv. Man måste få klaga! för det andra så gör ju jag fel i sånt fall, är jag en dålig mamma för att jag är trött ibland? Sur ibland? Måste man bli mindre mänsklig för att man är mamma? Men jag vet bättre än att ta åt mig, för det där handlar om henne och inte om mig.
Oavsett hur man får sina barn, normal graviditet, provrör, adoption eller vad det nu kan vara så är det det största man gör i sitt liv. Det är den största omställningen och det mest fantastiska. Bland det jobbigaste också. Hur ska man prata om det då? Om man inte får vara lycklig och inte klaga? Jag vet inte. Kanske ska man välja när man luftar detta samtalsämne mer nogrant och/eller vänta tills folk frågar?
Är det någon av er som läser som känt så här?
lördag 30 april 2011
På jobbet och längtar hem till en varm liten famn.
Ikväll känns det som om tiden stått stilla,
trots att snart ett år har gått.
Vilken gåva du är min lilla,
tänk så mycket jag fått.
Jag är på jobbet men drömmer mig till dig,
det är kväll så du sover nog nu.
Jag vill känna små dina armar runt mig,
älskade underbara du.
Varje gång vi vinkar hejdå,
lämnar jag mitt hjärta hos dig.
Om så för en stund är det svårt att gå,
jag vill alltid ha dig hos mig.
Mamma saknar dig älskling. Fast vi ses ju i morgon.
torsdag 28 april 2011
Jobbe
Igår jobbade jag första gången sen 20 mars 2010... Jag var lite nervös men det gick jättebra! Jag mindes mer än jag trodde, som om allt satt i min kostym: när den åkte på kom minnet tillbaka. Det var jobbigt att lämna Isak, vilket det alltid är och det kändes konstigt att jag inte vara kunde åka hem om jag ville.. Det var länge sen det var så nu.
En liten rolig grej var att när jag gick i trapporna högst upp i Herrgården, trapporna som jag HATADE när jag var höggravid på slutet, så tyckte jag att det borde vara jobbigt... Senaste gången jag gick där flåsade jag som en häst efter ett lopp, min hjärna flyttade genast tillbaka dit och det kändes så otroligt att det var över ett år sen sist...
Jag kanske är konstig men det är en sak som stör mig lite... När jag säger att jag ska jobba så säger alla att å va skönt för dig att få egen tid och "hitta dig själv igen". Jag kan inte hitta mig själv där för jag är en ny person än sist. Jag är en annan jag. Jag har inget större behov av att vara ifrån Isak, någon timme här och då räcker gott och väl för att jag ska börja längta. Jag ska tydligen vara så glad för att få åka hemifrån. Konstigt. Kanske är det inte så modernt att vilja vara med sitt barn, utan längta tillbaka till sin karriär och "vuxenliv" men i så fall är jag old school. Visst är det kul att jobba, jag gillar mitt jobb, men Isak är min största prioritet och jag är glad att jag bara ska jobba extra nu ett tag så att jag kan få en mjukstart.
Idag har det bjudits på sol och jag har ätit årets första kulglass! =)
En liten rolig grej var att när jag gick i trapporna högst upp i Herrgården, trapporna som jag HATADE när jag var höggravid på slutet, så tyckte jag att det borde vara jobbigt... Senaste gången jag gick där flåsade jag som en häst efter ett lopp, min hjärna flyttade genast tillbaka dit och det kändes så otroligt att det var över ett år sen sist...
Jag kanske är konstig men det är en sak som stör mig lite... När jag säger att jag ska jobba så säger alla att å va skönt för dig att få egen tid och "hitta dig själv igen". Jag kan inte hitta mig själv där för jag är en ny person än sist. Jag är en annan jag. Jag har inget större behov av att vara ifrån Isak, någon timme här och då räcker gott och väl för att jag ska börja längta. Jag ska tydligen vara så glad för att få åka hemifrån. Konstigt. Kanske är det inte så modernt att vilja vara med sitt barn, utan längta tillbaka till sin karriär och "vuxenliv" men i så fall är jag old school. Visst är det kul att jobba, jag gillar mitt jobb, men Isak är min största prioritet och jag är glad att jag bara ska jobba extra nu ett tag så att jag kan få en mjukstart.
Idag har det bjudits på sol och jag har ätit årets första kulglass! =)
onsdag 20 april 2011
Länge sen sist...
men jag har inte riktigt hittat orden på ett tag.
Goda nyheter: pappas cancer är liten, bara i prostatan. God diagnos, och han kommer att bli frisk, det är doktorena eniga om. Sten från hjärta- check!
Jag har varit lite låg ett tag, är väl fortfarande egentligen. Jag tillbringar för mycket tid i mitt eget huvud. Kanske lider jag av en liten post-semester-depression, jag vet inte.
Kanske är det många saker, tillsammans som gör att jag inte riktigt får leendet att kännas helt äkta så ofta? Jag har ett hus, ett heeelt hus som ska inredas, men jag hittar inte inspirationen att göra det. Inte det minsta. Jag som drömt om mitt hus och hur mysigt det ska vara där. Det är inte mysigt här. Det är kallt, inte värmemässigt men huset är kalt och kallt för det saknas det där som gör det till ett hem. Jag förväntas inreda. Jag är ju kvinna. Jag kan inte.
Kanske är det för att jag inte riktigt vet vem jag är i det här nya livet som jag inte kan hitta saker som passar oss? Kanske är huset så stort att jag bara inte vet var jag ska börja...
Jag ska snart börja jobba lite extra på mitt jobb, vilket ska bli kul, att träffa alla kollegor och vara vuxen men det är också en mjukstart tills jag börjar på allvar igen i september. Isak ska börja på dagis. Någon annan vuxen kommer träffa mitt barn, mitt älskade lilla barn mer än jag. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på detta. Jag ska inte vara med Isak mest längre. Jag kommer spendera hela dagar någon annanstans än i hans närhet. Jag ska lämna honom och åka någon annanstans. Nu vill jag nästan gråta bara jag skriver dessa rader.
Alla säger att det är så nyttigt att vara ifrån varandra, att få längta. Visst korta stunder är det underbart att få en stund själv, eller en kväll med vänner men hela dagar- i helvete heller. Jag vill vara med mitt barn. Mycket. Mest. Jag stannar upp flera gånger varje dag och bara njuter av hans närhet och närvaro. Pussar, kramar, doftar. Snart kommer jag ha mycket mindre tid till detta. Jag kanske kan anses som gammalmodig men jag önskar att vårt sammhälle kunde erbjuda en medelssvensson familj möjligheten att ha hemma-förälder. Inte hemmafru som på TV där de vara shoppar och äter lunch på flotta ställen, utan en hemma-förälder som tar hand som sina barns uppfostran. Som är den vuxna som barnen träffar mest. Visst är det nyttigt för barn att träffa andra barn och vuxna men om fler skulle vara hemma med barnen skulle ju lekplatsen bli nya dagis. Med föräldrar. Jag önskar att vi hade den möjligheten. Kanske en förlegad tanke. Men ikväll lockar en sådan lösning. En lösning där det är jag som läser sagor, leker, ritar, målar med Isak på dagarna. Inte andra vuxna.
Isak är nu 11 månader, nedräkningen har börjat mot 1 år. Herre gud, vad tiden gått fort. För fort.
Jag minns så väl den här månaden förra året. Den längsta månaden i hela mitt liv. Idag för 1 år sen föddes det första barnet i mammagruppen- Isabelle och min längtan efter den därinne gick nästan att ta på. När jag träffade henne, så liten hon var ville jag bara gå hem och föda ut min egen! Jag fick vänta nästan en månad till och det var outhärdligt när en efter en ploppade ut ur mammagruppsmagarna. Den här tiden förra året var samtidigt en magisk tid. Full av förväntan och förundran över det faktum att vi snart skulle bli föräldrar. Vi läste böcker tillsammans i sängen innan vi skulle sova, om de sista stadierna i graviditeten och vad vi skulle förvänta oss första tiden. Vi somnade alltid med varsin hand på magen.
Jag vek kläderna jag köpt till bebben flera gången om dagen, la dem i byrån som skulle bli bebisens. Jag packade skötväskan flera gånger, köpte flera filtar för jag inte kunde bestämma mig vilket som var bäst att ha med sig till BB. Jag kollade på magen när den ändrade form, pratade med den lille därinne, sjöng för honom när jag var själv. Alltid samma sång- Handens 5 fingrar.
En magisk tid. Jag tror att lite av det magiska stannar kvar i den där första upplevelsen. Att med eventuella nästa barn så kommer längtan vara där, men den totala förundran och förväntan över att livet ska ändras kommer nog inte vara där, eller inte lika stark iallafall. Nu är vi ju redan föräldrar, kläderna finns här redan och jag har ett bättre hum om vilken filt som ska med till BB.
Nu går mina ögon snart i kors. Jag måste nog gå och sova nu... Det blev ju ett litet blandat inlägg det här. Men jag vill avsluta med ett tack; Ett tack till min relativt nya vän Maria som är ett stöd i större utsträckning än hon vet om. Du är fantastisk! Tack!
Godnatt.
Goda nyheter: pappas cancer är liten, bara i prostatan. God diagnos, och han kommer att bli frisk, det är doktorena eniga om. Sten från hjärta- check!
Jag har varit lite låg ett tag, är väl fortfarande egentligen. Jag tillbringar för mycket tid i mitt eget huvud. Kanske lider jag av en liten post-semester-depression, jag vet inte.
Kanske är det många saker, tillsammans som gör att jag inte riktigt får leendet att kännas helt äkta så ofta? Jag har ett hus, ett heeelt hus som ska inredas, men jag hittar inte inspirationen att göra det. Inte det minsta. Jag som drömt om mitt hus och hur mysigt det ska vara där. Det är inte mysigt här. Det är kallt, inte värmemässigt men huset är kalt och kallt för det saknas det där som gör det till ett hem. Jag förväntas inreda. Jag är ju kvinna. Jag kan inte.
Kanske är det för att jag inte riktigt vet vem jag är i det här nya livet som jag inte kan hitta saker som passar oss? Kanske är huset så stort att jag bara inte vet var jag ska börja...
Jag ska snart börja jobba lite extra på mitt jobb, vilket ska bli kul, att träffa alla kollegor och vara vuxen men det är också en mjukstart tills jag börjar på allvar igen i september. Isak ska börja på dagis. Någon annan vuxen kommer träffa mitt barn, mitt älskade lilla barn mer än jag. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på detta. Jag ska inte vara med Isak mest längre. Jag kommer spendera hela dagar någon annanstans än i hans närhet. Jag ska lämna honom och åka någon annanstans. Nu vill jag nästan gråta bara jag skriver dessa rader.
Alla säger att det är så nyttigt att vara ifrån varandra, att få längta. Visst korta stunder är det underbart att få en stund själv, eller en kväll med vänner men hela dagar- i helvete heller. Jag vill vara med mitt barn. Mycket. Mest. Jag stannar upp flera gånger varje dag och bara njuter av hans närhet och närvaro. Pussar, kramar, doftar. Snart kommer jag ha mycket mindre tid till detta. Jag kanske kan anses som gammalmodig men jag önskar att vårt sammhälle kunde erbjuda en medelssvensson familj möjligheten att ha hemma-förälder. Inte hemmafru som på TV där de vara shoppar och äter lunch på flotta ställen, utan en hemma-förälder som tar hand som sina barns uppfostran. Som är den vuxna som barnen träffar mest. Visst är det nyttigt för barn att träffa andra barn och vuxna men om fler skulle vara hemma med barnen skulle ju lekplatsen bli nya dagis. Med föräldrar. Jag önskar att vi hade den möjligheten. Kanske en förlegad tanke. Men ikväll lockar en sådan lösning. En lösning där det är jag som läser sagor, leker, ritar, målar med Isak på dagarna. Inte andra vuxna.
Isak är nu 11 månader, nedräkningen har börjat mot 1 år. Herre gud, vad tiden gått fort. För fort.
Jag minns så väl den här månaden förra året. Den längsta månaden i hela mitt liv. Idag för 1 år sen föddes det första barnet i mammagruppen- Isabelle och min längtan efter den därinne gick nästan att ta på. När jag träffade henne, så liten hon var ville jag bara gå hem och föda ut min egen! Jag fick vänta nästan en månad till och det var outhärdligt när en efter en ploppade ut ur mammagruppsmagarna. Den här tiden förra året var samtidigt en magisk tid. Full av förväntan och förundran över det faktum att vi snart skulle bli föräldrar. Vi läste böcker tillsammans i sängen innan vi skulle sova, om de sista stadierna i graviditeten och vad vi skulle förvänta oss första tiden. Vi somnade alltid med varsin hand på magen.
Jag vek kläderna jag köpt till bebben flera gången om dagen, la dem i byrån som skulle bli bebisens. Jag packade skötväskan flera gånger, köpte flera filtar för jag inte kunde bestämma mig vilket som var bäst att ha med sig till BB. Jag kollade på magen när den ändrade form, pratade med den lille därinne, sjöng för honom när jag var själv. Alltid samma sång- Handens 5 fingrar.
En magisk tid. Jag tror att lite av det magiska stannar kvar i den där första upplevelsen. Att med eventuella nästa barn så kommer längtan vara där, men den totala förundran och förväntan över att livet ska ändras kommer nog inte vara där, eller inte lika stark iallafall. Nu är vi ju redan föräldrar, kläderna finns här redan och jag har ett bättre hum om vilken filt som ska med till BB.
Nu går mina ögon snart i kors. Jag måste nog gå och sova nu... Det blev ju ett litet blandat inlägg det här. Men jag vill avsluta med ett tack; Ett tack till min relativt nya vän Maria som är ett stöd i större utsträckning än hon vet om. Du är fantastisk! Tack!
Godnatt.
måndag 28 mars 2011
No suger added
Det är jag det. Nu är det slut på sockret! och kolhydraterna. =)
Jag har faktiskt börjat vänja mig vid att äta lite socker. Visst blir jag sugen ibland men nu för tiden är det helt ok att bara dricka kaffe när andra tar bakelser till fikat. Vilken karraktär jag byggt upp.. =)
Nu är vi hemma och OJ va fort det gick att komma in i de gamla vanorna. Superfort. Känns knappt som om vi varit borta och ser jag en reklam för resor på tv så längtar jag bort. Hmm.
Jag fann min väldigt snabbt i min roll som hemma-mamma. När vi var borta var det nog mer Marie än mamma-Marie som kom fram, mamma-Marie tog semester. Kanske låter det knasigt men ibland känns det som om jag är 2 olika personer. Jag är mamma-Marie mest, hon som går upp 200 % i rollen som Isaks mamma. Tänker bara i banor som: När ska Isak sova, äta, bytas på, sova äta osv. Väldigt lite av dagen går åt åt MIG. När Isak sover på fm så passar jag på att måla mig, vilket tar kanske 10 min, det är min stund på dagen. Resten av sovtiden går åt till tvätt, fix och trix med hemmet. När Isak vaknar är det full fokus på honom igen. Han är ju överallt nu och kryper och klättrar.
Den där Marie som är bara Marie hon kommer inte fram så ofta här hemma, det finns inte så mycket tid för vad JAG vill, men hon gjorde ett ordentligt gästspel på resan!
Jag fick så mycket hjälp och avlastning av Jakob samt hans familj så jag fick utrymme för mig själv. Sitta på toa ifred, läsa en bok (läs 4, men jag läser snabbt) njuta av solen och ta en och annan lång dusch. Sitta och prata och mysa med Jakob utan att bli störd. (eller vänta på att bli störd, vilken i stort sätt är samma sak) Allt sånt man förut tog för givet men som nu är lite av en lyx. Jag började genast känna mig lite mer som mig. Marie pre-baby lixom. Det resulterade i en lite annan Marie som gjorde Jakob lite gladare genom att ha tid att vilja vara nära honom. Jag får så mycket kärlek och närhet av Isak när jag är uteslutande mamma-Marie så jag kan bli rätt mätt på det frammåt kvällen och mest vilja vara för mig själv. Det uppskattas inte av någon av oss egentligen. Men jag kan inte rå för det. Så det var en trevlig överraskning att känna ett behov av Jakob, att längta in i hans famn.
Nu kanske det låter som om att vara mamma är hemskt och som om jag klagar men så menar jag verkligen inte. Jag tycker om att vara mamma-Marie! Jag älskar när Isak sträcker sig efter mig, när han ropar på mig. Jag vill gärna ha honom hos mig jämt. Jag älskar den där ungen sönder och samman men det är övergången mellan Mamman och Marie som ibland kan vara lite svår. Jag har inte lärt mig vart switchen sitter, vart man ska trycka av och på. Jag har alltid haft ett stort behov av att vara ensam. Att dra mig undan och reflektera över saker och ting, det är en egenskap som jag måste, till viss del, vänja mig av med och är på god väg att göra det. Men det har tagit tid och jag var inte alls förberedd på denna känsla alls. att vara delad vill säga.
Kanske blir det lättare att vara Marie och Mamman när jag börjar jobba, för på jobbet kan jag ju inte vara Mamman. Hur skulle det vara, erbjuda mig att torka gästernas rumpor eller gulla med dem och mata dem med sked. Hmm, det skulle nog inte uppskattas. Så kanske kommer det narturligt med tiden. Jag hoppas det.
Det var kvällens funderingar gott folk, nu ska mamman gå och sova.
Puss å Godnatt
Jag har faktiskt börjat vänja mig vid att äta lite socker. Visst blir jag sugen ibland men nu för tiden är det helt ok att bara dricka kaffe när andra tar bakelser till fikat. Vilken karraktär jag byggt upp.. =)
Nu är vi hemma och OJ va fort det gick att komma in i de gamla vanorna. Superfort. Känns knappt som om vi varit borta och ser jag en reklam för resor på tv så längtar jag bort. Hmm.
Jag fann min väldigt snabbt i min roll som hemma-mamma. När vi var borta var det nog mer Marie än mamma-Marie som kom fram, mamma-Marie tog semester. Kanske låter det knasigt men ibland känns det som om jag är 2 olika personer. Jag är mamma-Marie mest, hon som går upp 200 % i rollen som Isaks mamma. Tänker bara i banor som: När ska Isak sova, äta, bytas på, sova äta osv. Väldigt lite av dagen går åt åt MIG. När Isak sover på fm så passar jag på att måla mig, vilket tar kanske 10 min, det är min stund på dagen. Resten av sovtiden går åt till tvätt, fix och trix med hemmet. När Isak vaknar är det full fokus på honom igen. Han är ju överallt nu och kryper och klättrar.
Den där Marie som är bara Marie hon kommer inte fram så ofta här hemma, det finns inte så mycket tid för vad JAG vill, men hon gjorde ett ordentligt gästspel på resan!
Jag fick så mycket hjälp och avlastning av Jakob samt hans familj så jag fick utrymme för mig själv. Sitta på toa ifred, läsa en bok (läs 4, men jag läser snabbt) njuta av solen och ta en och annan lång dusch. Sitta och prata och mysa med Jakob utan att bli störd. (eller vänta på att bli störd, vilken i stort sätt är samma sak) Allt sånt man förut tog för givet men som nu är lite av en lyx. Jag började genast känna mig lite mer som mig. Marie pre-baby lixom. Det resulterade i en lite annan Marie som gjorde Jakob lite gladare genom att ha tid att vilja vara nära honom. Jag får så mycket kärlek och närhet av Isak när jag är uteslutande mamma-Marie så jag kan bli rätt mätt på det frammåt kvällen och mest vilja vara för mig själv. Det uppskattas inte av någon av oss egentligen. Men jag kan inte rå för det. Så det var en trevlig överraskning att känna ett behov av Jakob, att längta in i hans famn.
Nu kanske det låter som om att vara mamma är hemskt och som om jag klagar men så menar jag verkligen inte. Jag tycker om att vara mamma-Marie! Jag älskar när Isak sträcker sig efter mig, när han ropar på mig. Jag vill gärna ha honom hos mig jämt. Jag älskar den där ungen sönder och samman men det är övergången mellan Mamman och Marie som ibland kan vara lite svår. Jag har inte lärt mig vart switchen sitter, vart man ska trycka av och på. Jag har alltid haft ett stort behov av att vara ensam. Att dra mig undan och reflektera över saker och ting, det är en egenskap som jag måste, till viss del, vänja mig av med och är på god väg att göra det. Men det har tagit tid och jag var inte alls förberedd på denna känsla alls. att vara delad vill säga.
Kanske blir det lättare att vara Marie och Mamman när jag börjar jobba, för på jobbet kan jag ju inte vara Mamman. Hur skulle det vara, erbjuda mig att torka gästernas rumpor eller gulla med dem och mata dem med sked. Hmm, det skulle nog inte uppskattas. Så kanske kommer det narturligt med tiden. Jag hoppas det.
Det var kvällens funderingar gott folk, nu ska mamman gå och sova.
Puss å Godnatt
onsdag 23 mars 2011
Marie + Jakob = sant
Den 22 mars har jag och Jakob varit kära i 5 år. 5 år. Fast ett helt liv, alltid.
En snöig och kall kväll i januari träffades vi första gången. Min Jakob, så unga vi var. Kanske inte så mycket yngre till åldern med i sinnet. Allt var spännande, nytt. Jakob åkte en månad till Thailand med sin familj och från den dagen han kom hem så var vi ett par. Att sakna någon så mycket gör det omöjligt att inte förstå att det ska vara vi.
Jakob drog undan mattan under mina ben med sin ödmjukhet, sin trygghet, sin ärlighet. Jag sa redan tidigt till mina vänner: "Det skulle inte förvåna mig om det blir Jakob jag gifter mig och skaffar barn med". Det kändes verkligen så. Lite som att komma hem när man varit vilse. Aldrig förr har jag träffat en person som kompletterar mig på alla sett, även där vi är olika. Som kan ta fram det bästa ur mig. Någon som sett alla mina svagheter, men älskar mig i alla fall.
Tänk min kära vad vi hunnit göra på 5 år. Vi packade våra väskor och drog till Thailand redan innan vi varit tillsammans ett år. Alla sa att vi var galna. Ska ni verkligen spendera 4 månader ihop alldeles själva? Så här tidigt? Vad ska ni prata om? =)
Jag kan le åt detta i efterhand. Vi la verkligen grunden till det vi står på idag på den resan. En 4 månader lång smekmånad hade vi, vi fann varandra mycket snabbare än vad par gör som bara träffas efter jobbet och på helgen. Vi fick varje dag utrymme att utforska och verkligen lära känna varandra. Vi hade ju ingen annan att prata med, förutom lite ströfolk som man träffar när man reser så klart. När vi kom hem flyttade vi ihop.
Efter något år tillsammans i lägenheten kom reslusten smygandes så jobbade som fan och till vintern 08-09 hyrde vi ut lägenheten och drog ut 5 månader på en jorden runt resa. Vi åkte till Thailand-Australien-Nya Zeeland-Cook Öarna-Fiji-Los Angeles, USA. Vilken resa! Åter igen fick vi chansen att bara vara tillsammans. Underbart! Vi passar bra ihop som reskamrater. Denna resa tänker jag ofta tillbaka på när jag är nere, är arg på Jakob, eller tycker livet är rätt tråkigt. Jag har alla dessa underbara minnen, som bara är våra.
När vi kom hem så började vi rensa vår tomt för att bygga hus.
Efter 4 månader hemma så blev jag gravid med Isak och en helt ny resa tog sin början.
I maj 2010 föddes Isak och i september 2010 stod huset klart som Jakob byggt själv (med lite hjälp såklart, men vi anlitade inte någon byggfirma..)
5år. 2 långresor. En lägenhet. En graviditet. En son. Ett hus. Herregud. Inte konstigt att vi känner oss lite rastlösa nu när allt är klart. Vad ska vi göra nu? Vad kan hände de nästa 5 åren?
En snöig och kall kväll i januari träffades vi första gången. Min Jakob, så unga vi var. Kanske inte så mycket yngre till åldern med i sinnet. Allt var spännande, nytt. Jakob åkte en månad till Thailand med sin familj och från den dagen han kom hem så var vi ett par. Att sakna någon så mycket gör det omöjligt att inte förstå att det ska vara vi.
Jakob drog undan mattan under mina ben med sin ödmjukhet, sin trygghet, sin ärlighet. Jag sa redan tidigt till mina vänner: "Det skulle inte förvåna mig om det blir Jakob jag gifter mig och skaffar barn med". Det kändes verkligen så. Lite som att komma hem när man varit vilse. Aldrig förr har jag träffat en person som kompletterar mig på alla sett, även där vi är olika. Som kan ta fram det bästa ur mig. Någon som sett alla mina svagheter, men älskar mig i alla fall.
Tänk min kära vad vi hunnit göra på 5 år. Vi packade våra väskor och drog till Thailand redan innan vi varit tillsammans ett år. Alla sa att vi var galna. Ska ni verkligen spendera 4 månader ihop alldeles själva? Så här tidigt? Vad ska ni prata om? =)
Jag kan le åt detta i efterhand. Vi la verkligen grunden till det vi står på idag på den resan. En 4 månader lång smekmånad hade vi, vi fann varandra mycket snabbare än vad par gör som bara träffas efter jobbet och på helgen. Vi fick varje dag utrymme att utforska och verkligen lära känna varandra. Vi hade ju ingen annan att prata med, förutom lite ströfolk som man träffar när man reser så klart. När vi kom hem flyttade vi ihop.
Efter något år tillsammans i lägenheten kom reslusten smygandes så jobbade som fan och till vintern 08-09 hyrde vi ut lägenheten och drog ut 5 månader på en jorden runt resa. Vi åkte till Thailand-Australien-Nya Zeeland-Cook Öarna-Fiji-Los Angeles, USA. Vilken resa! Åter igen fick vi chansen att bara vara tillsammans. Underbart! Vi passar bra ihop som reskamrater. Denna resa tänker jag ofta tillbaka på när jag är nere, är arg på Jakob, eller tycker livet är rätt tråkigt. Jag har alla dessa underbara minnen, som bara är våra.
När vi kom hem så började vi rensa vår tomt för att bygga hus.
Efter 4 månader hemma så blev jag gravid med Isak och en helt ny resa tog sin början.
I maj 2010 föddes Isak och i september 2010 stod huset klart som Jakob byggt själv (med lite hjälp såklart, men vi anlitade inte någon byggfirma..)
5år. 2 långresor. En lägenhet. En graviditet. En son. Ett hus. Herregud. Inte konstigt att vi känner oss lite rastlösa nu när allt är klart. Vad ska vi göra nu? Vad kan hände de nästa 5 åren?
********************************************
Till Jakob:
Tack min älskling för 5 underbara, livsomvändande, lärorika och fantastiska år.
Jag ser fram emot resten av livet!
Tack för att du älskar mig varje dag och även i min värsta stund.
Jag vet att jag ibland inte är lätt att leva med,
så jag vill från djupet av min själ och botten av mitt hjärta tacka dig för att du fortfarande är här, för att du väljer att leva ditt liv med mig.
Jag ser så mycket av dig i vår son och är så lycklig att du valde mig som mor till ditt barn.
Ord känns otillräckliga när jag ska beskriva hur mycket du betyder för mig.
Min livskamrat, min bästa vän, min älskade.
Jag älskar dig.
Sista tiden på resan
Vi spenderade de sista dagarna med att bo med Jakobs mamma och pappa. Vädret var lite ostabilt men vi kunde både sola och bada. Jag och Jakob fick åka iväg på middag själva. Vilket lyx. Vi firade lite, vi har ju 5 årsdag den 22 mars men då satt vi på planet så det var mysigt att dricka lite vin och prata.
Vi och Jakobs föräldrar tog en moppetur till en grannby som heter Ban Krut (roligt namn) och bodde över en natt. Det var super mysigt att åka moppe och se lite av de riktigt genuina Thailand. Små fiskebyr, byar som ligger bland palmerna. Vi bodde på ett jätte mysigt ställe där vi fick varsin bungalow alldeles vid stranden. Så mysigt. Vi år middag på kvällen och satt uppe ute och pratade. Isak sov i min famn och det var så stillsamt och mysigt. Dagen efter så tog Ulrika och Leif hand om Isak så jag och Jakob kunde ligga på stranden en timme. Vi var helt själva på den vackra långa stranden. Underbart. Länge sen. Vi läste bok och höll handen och vi båda tänkte på förr i tiden när detta var mer vanligt... Vi kom väl fram till att vi legat så på åtminstånde 100 olika stränder. Nu var det så annorlunda, även fast vi var själva rent fysiskt så är man ju aldrig ensam längre... =) Lillen är ju alltid i våra tankar!
Detta avrundade vår resa för dagen efter så åkte vi till Bangkok för lite shoping och flyg hem.
Resan hem gick superbra, lilleman sov i princip hela resan. Det var en konstig känsla att stiga innanför dörren. Att ha strumpor är också konstigt! =)
Att sumera resan: Vi hade det underbart. Fantastiskt. Jag läste 4 böcker, fick sola och bada och krama min karl när som helst på dagen. Vilket lyx. Jag känner mig utvilad fast vi inte sovit mer än hemma. Mer tillfreds i själen lixom. Jag längtar redan till nästa gång, när det nu blir.
Vi och Jakobs föräldrar tog en moppetur till en grannby som heter Ban Krut (roligt namn) och bodde över en natt. Det var super mysigt att åka moppe och se lite av de riktigt genuina Thailand. Små fiskebyr, byar som ligger bland palmerna. Vi bodde på ett jätte mysigt ställe där vi fick varsin bungalow alldeles vid stranden. Så mysigt. Vi år middag på kvällen och satt uppe ute och pratade. Isak sov i min famn och det var så stillsamt och mysigt. Dagen efter så tog Ulrika och Leif hand om Isak så jag och Jakob kunde ligga på stranden en timme. Vi var helt själva på den vackra långa stranden. Underbart. Länge sen. Vi läste bok och höll handen och vi båda tänkte på förr i tiden när detta var mer vanligt... Vi kom väl fram till att vi legat så på åtminstånde 100 olika stränder. Nu var det så annorlunda, även fast vi var själva rent fysiskt så är man ju aldrig ensam längre... =) Lillen är ju alltid i våra tankar!
Detta avrundade vår resa för dagen efter så åkte vi till Bangkok för lite shoping och flyg hem.
Resan hem gick superbra, lilleman sov i princip hela resan. Det var en konstig känsla att stiga innanför dörren. Att ha strumpor är också konstigt! =)
Att sumera resan: Vi hade det underbart. Fantastiskt. Jag läste 4 böcker, fick sola och bada och krama min karl när som helst på dagen. Vilket lyx. Jag känner mig utvilad fast vi inte sovit mer än hemma. Mer tillfreds i själen lixom. Jag längtar redan till nästa gång, när det nu blir.
torsdag 17 mars 2011
det börjar närma sig
att åka hem. Sjukt, hur kan en månad gå så fort? Det har inte bara varit guld och gröna skogar kan jag meddela... När Jakobs syrra med familj drog hem så dog vårt kvällsumgänge också... Haha! Jakob blev tråkigt nog lite sjuk med feber så han blev i princip orörlig och ville bara sova, vilket betydde att jag och Isak hade med varandra att göra hela dagarna. Det var grymt ovant när man fått så mycket hjälp i 2 veckor!
Men tack vara 4 olika thaipiller så blev han bra på tre dagar. Love it! Men då blev det lite sämre väder istället. Känns rätt ok iaf då vi får lite sol och bad iaf.
I morgon drar vi på tur med Jakobs mor och far. Vi åker till Ban Kruth och bor på mysigt strandhotell i en natt där Jakob bokat massage åt mig. Jag längtar.
Vi har det bra men det finns tyvärr väldigt lite tid för mitt bloggande. Har man och barn som hela tiden vill att man ska göra det ena och det andra så hinns det inte riktigt med. Det är ju inte vår dator heller så jag får sitta när jag får chansen.
en annan grej. Gud va kroppen, skinnet har minne. Jag är brun igen och inte bränd eller flagnar. Kroppen minns hur den ska hantera värmen. å varför bor jag i sverige? Jag vill bo i värmen där jag mår så bra. Här har har jag även hittat något jag (och jakob) befarade var borttappat för alltid. Jag som letat i varje skrymsle och vrå av den jag är. Här bara fann jag den igen. Det känns bra. Hoppas den klaras att tulla hem... =)
Men tack vara 4 olika thaipiller så blev han bra på tre dagar. Love it! Men då blev det lite sämre väder istället. Känns rätt ok iaf då vi får lite sol och bad iaf.
I morgon drar vi på tur med Jakobs mor och far. Vi åker till Ban Kruth och bor på mysigt strandhotell i en natt där Jakob bokat massage åt mig. Jag längtar.
Vi har det bra men det finns tyvärr väldigt lite tid för mitt bloggande. Har man och barn som hela tiden vill att man ska göra det ena och det andra så hinns det inte riktigt med. Det är ju inte vår dator heller så jag får sitta när jag får chansen.
en annan grej. Gud va kroppen, skinnet har minne. Jag är brun igen och inte bränd eller flagnar. Kroppen minns hur den ska hantera värmen. å varför bor jag i sverige? Jag vill bo i värmen där jag mår så bra. Här har har jag även hittat något jag (och jakob) befarade var borttappat för alltid. Jag som letat i varje skrymsle och vrå av den jag är. Här bara fann jag den igen. Det känns bra. Hoppas den klaras att tulla hem... =)
tisdag 8 mars 2011
Jag börjar med att redogöra lite grann för vad vi har haft för oss.
Förutom sol och bad vi poolen har vi nu även varit vid havet! Jag och Jakob åkte ner med Isak på kvällen så han fick titta på havet. Han tog satts och sprang ( med hjälp oss så klart) men det blev tvärnit när fötterna mötte vattnet. =)
Vi åkte även till havet härom dagen och badade, Isak skrattade så han kiknade när vi simmade i vågorna. Så jädrans sött! Isak är vårt lilla A-barn här nere, han sköter sig så himla fint. Detta trotts att han fått två nya tänder och blivit snorig... Framtänderna är nu på G ut och han ser så stor ut redan. Hans hår lockar sig också i värmen och han är så söt att mitt hjärta svämmar när jag ser på honom! Han har lärt sig massor av nya saker, han kan vinka, sätta sig upp från magläge, ställa sig upp mot allt, göra "kaffekoppen" i poolen och ett par hundra nya miner och uttryck. Jag är så glad att Jakob får vara med när saker händer första gången. Han ser hans utveckling från dag till dag, hela tiden, vilket han aldrig gjort förut. Han har blivit så stor. Snart 10 månader.
Jag har faktiskt blivit lite brun, jag trodde inte att jag skulle få bli det denna gång. Men vi lyckas turas om eller hitta tid att ligga i solen. När vi var på stranden sist somnade Isak i min famn en stund sen tog Jakob honom så jag fick sola. Jag låg på stranden och kände den heta sanden under mig, den stekande solen i mitt ansikte och jag tänkte: Närmre min Gud än så här kommer jag nog inte. Jag var nog en soldyrkare i någon stam i något varmt land i mitt förra liv. Jag finner själslig frid i solen, helst när det är så varmt att det nästan är olidligt. Jag blundar och försvinner bort. Det är underbart.
Jag har funderat en del på det är med värme och resande. Människan är nog inte skapt för att vara i kylan. Huden blir torr, vissa (Jakob) får självsprickor, vi blir förkylda och sjuka. Men så fort vi kommer till solen och värmen blir huden slät, snuvan drar sin kos och vi blir glada. Solen gör oss glada. Människan var väl från början nomader, resande som flyttade efter värmen och den brukbara jorden. Visst gjorde vi nordbor likadant? Flyttade efter värmen och djuren som vi jagade? Varför valde vi att stanna? Vem kom på att vi borde härda ut? Finns den reslust jag känner i kroppen redan i mitt DNA? Jag drömmer om att kunna ta med Isak ut i världen och visa honom alla vackra saker som finns att se.
Men nu är vi här, och vi njuter. Vi mår bra, äter gott och är tillsammans. Även om det inte riktigt känns som om vi är i det riktiga Thailand så känns livet så jädrans bra just nu.
Vi var föresten på ett akvarium idag, Isak älskade att kolla på fiskarna och skrek "ditääää, ditäää" (Titta) på varenda fisk, rocka och sköldpadda. Som jag nämnde tidigare är Isak (och Jakob) lite av exotiska ting här. Det var en busslast med thailänska ungdommar på akvariet och de stannade och tog kort på honom och ville gulla och ta på honom (att ta på små barn betyder lycka för barnet så det är svårt inte låta dem göra det.. ) Men Isak kändes lite som en kändis när de ville ställa sig bredvid honom för en bild. Sjukt. Men vi har en sjukt blond unge också! =)
Förutom sol och bad vi poolen har vi nu även varit vid havet! Jag och Jakob åkte ner med Isak på kvällen så han fick titta på havet. Han tog satts och sprang ( med hjälp oss så klart) men det blev tvärnit när fötterna mötte vattnet. =)
Vi åkte även till havet härom dagen och badade, Isak skrattade så han kiknade när vi simmade i vågorna. Så jädrans sött! Isak är vårt lilla A-barn här nere, han sköter sig så himla fint. Detta trotts att han fått två nya tänder och blivit snorig... Framtänderna är nu på G ut och han ser så stor ut redan. Hans hår lockar sig också i värmen och han är så söt att mitt hjärta svämmar när jag ser på honom! Han har lärt sig massor av nya saker, han kan vinka, sätta sig upp från magläge, ställa sig upp mot allt, göra "kaffekoppen" i poolen och ett par hundra nya miner och uttryck. Jag är så glad att Jakob får vara med när saker händer första gången. Han ser hans utveckling från dag till dag, hela tiden, vilket han aldrig gjort förut. Han har blivit så stor. Snart 10 månader.
Jag har faktiskt blivit lite brun, jag trodde inte att jag skulle få bli det denna gång. Men vi lyckas turas om eller hitta tid att ligga i solen. När vi var på stranden sist somnade Isak i min famn en stund sen tog Jakob honom så jag fick sola. Jag låg på stranden och kände den heta sanden under mig, den stekande solen i mitt ansikte och jag tänkte: Närmre min Gud än så här kommer jag nog inte. Jag var nog en soldyrkare i någon stam i något varmt land i mitt förra liv. Jag finner själslig frid i solen, helst när det är så varmt att det nästan är olidligt. Jag blundar och försvinner bort. Det är underbart.
Jag har funderat en del på det är med värme och resande. Människan är nog inte skapt för att vara i kylan. Huden blir torr, vissa (Jakob) får självsprickor, vi blir förkylda och sjuka. Men så fort vi kommer till solen och värmen blir huden slät, snuvan drar sin kos och vi blir glada. Solen gör oss glada. Människan var väl från början nomader, resande som flyttade efter värmen och den brukbara jorden. Visst gjorde vi nordbor likadant? Flyttade efter värmen och djuren som vi jagade? Varför valde vi att stanna? Vem kom på att vi borde härda ut? Finns den reslust jag känner i kroppen redan i mitt DNA? Jag drömmer om att kunna ta med Isak ut i världen och visa honom alla vackra saker som finns att se.
Men nu är vi här, och vi njuter. Vi mår bra, äter gott och är tillsammans. Även om det inte riktigt känns som om vi är i det riktiga Thailand så känns livet så jädrans bra just nu.
Vi var föresten på ett akvarium idag, Isak älskade att kolla på fiskarna och skrek "ditääää, ditäää" (Titta) på varenda fisk, rocka och sköldpadda. Som jag nämnde tidigare är Isak (och Jakob) lite av exotiska ting här. Det var en busslast med thailänska ungdommar på akvariet och de stannade och tog kort på honom och ville gulla och ta på honom (att ta på små barn betyder lycka för barnet så det är svårt inte låta dem göra det.. ) Men Isak kändes lite som en kändis när de ville ställa sig bredvid honom för en bild. Sjukt. Men vi har en sjukt blond unge också! =)
Vi börjar med bilder:
Jag lägger upp lite bilder först så skriver jag några rader sen.
Vår solstråle på morgonen..
Vår goskille på kvällen.
Jesper och Lova kör moppe
Nedan kommer bilder från Isaks första möte med havet:
Ett två tre spring ner mot vattnet!
Tvärnit vid vattenbrynet
Isak käkar mango! En ny favorit!
Isak pussas med Lova! <3
Son och mor! <3
Bad vid stranden.
Härlig utsikt
onsdag 2 mars 2011
D-vitamin boost
Åh underbara sol, jag fyller på med D-vitamin tills det sprutar genom öronen. Solen är min vän, helt klart! Jag passar på att ligga vid poolen och sola när lilleman sover på förmiddagen. Han sover inne, i sin säng med ACn på. Duktiga honom, och duktiga mig som kan koppla av fast han är "så långt" ifrån mig.. Vi använder vår babywatcher så vi hör honom om han vaknar. Idag är det dock mulet och Isak sover med sin pappa. Så jag passar på att sitta lite här och skriva. Är ni några som läser? Lämna gärna en kommentar i så fall.
Jag har fått solexem som sig bör, vilket jag alltid får. Men två rosa thai piller om dagen fixar det på två-tre dagar. Så snart ska jag steka mig i solen igen. Låta solen omfamna mig som en kärleksfull kram. Jag älskar solen mot huden. Älskar att svettas genom alla porer på kroppen innan man hoppar ner i ett svalkande bad för att sedan börja om. Jag har till och med läst en bok redan. "Vill du ha barn med mig" heter den och den var ok. Jag kan inte minnas när jag läst en bok senast...
Jag var rädd att jag skulle ångra att vi åkte hit, att Isaks rutiner skulle bli helt kajko och att han skulle smälla av av värmen. Men det går så himla bra! Det är så skönt! Han är alldeles lockig i håret av värmen och luktar helt ljuvligt. Han är lite tröttare än hemma men sover länge på natten. 20- till någon gång mellan 01-03 och då får han mat sen sover han vidare 6.30-07.00. Vi får alltså några timmar kvalitetstid på kvällen då vi sitter och pratar dricker GT och bara myser.
Vi har varit här en vecka nu... Konstigt va fort tiden går även här. Jag känner inte för att åka hem, inte alls.
Jag har fått solexem som sig bör, vilket jag alltid får. Men två rosa thai piller om dagen fixar det på två-tre dagar. Så snart ska jag steka mig i solen igen. Låta solen omfamna mig som en kärleksfull kram. Jag älskar solen mot huden. Älskar att svettas genom alla porer på kroppen innan man hoppar ner i ett svalkande bad för att sedan börja om. Jag har till och med läst en bok redan. "Vill du ha barn med mig" heter den och den var ok. Jag kan inte minnas när jag läst en bok senast...
Jag var rädd att jag skulle ångra att vi åkte hit, att Isaks rutiner skulle bli helt kajko och att han skulle smälla av av värmen. Men det går så himla bra! Det är så skönt! Han är alldeles lockig i håret av värmen och luktar helt ljuvligt. Han är lite tröttare än hemma men sover länge på natten. 20- till någon gång mellan 01-03 och då får han mat sen sover han vidare 6.30-07.00. Vi får alltså några timmar kvalitetstid på kvällen då vi sitter och pratar dricker GT och bara myser.
Vi har varit här en vecka nu... Konstigt va fort tiden går även här. Jag känner inte för att åka hem, inte alls.
söndag 27 februari 2011
Bilder
Här kommer lite bilder för den som vill se:
Behöver jag tala om att vi har det fantastiskt eller talar bilderna för sig själva?
fredag 25 februari 2011
Away on holiday
Åh va det är härligt att vara i värmen! Nu har vi varit i Thailand i 2 dagar och vi njuter i fulla drag!
Flygresan gick så jävla bra! Vi var lite nervösa att Isak skulle vara ledsen och uttråkad av att sitta i våra knän och ha svårt att sova. Vi såg de andra passagerarna i kön till incheckningen och jag slår vad om att alla tänkte; låt oss inte sitta bredvid dem. Men han överraskade med att vara charmen själv spela lite allan, sova äta och sova lite mer. Han sov när vi åt så vi kunde äta båda gångerna. Vår lilla stjärna! Han lackade ut efter 3 av de 4 timmarnas bilresa och blev lite ledsen men ett stop på ett supermarket gjorde susen. Alla thaiare älskar honom och han solar sig i deras uppmärksamhet. Han är ju lite av ett exotisk exemplar här med sitt vita hår och blå ögon!
Vi får dagarna att gå med god mat. sol och bad. Jag och Jakob bor i eget hus en vecka och äter frukost hemma tillsammans. När Isak sover förmiddag ligger vid vi poolen och fyller på med D-vitamin. Just nu ligger båda och sover. Man blir trött av värmen och inte minst lilleman är påverkad av den plötsliga värmen och alla intryck. Han klarar dock värmen bra och äter och dricker.
Första kvällen vi var här så gick jag ensam längs gången som leder till jakobs mamma och pappas hus, lättklädd, barfota och varm. Där och då förflyttades jag ett par år bak i tiden, innan Isak och graviditet. Till senaste gången vi var här. Jag var brun som en chokladbit, betydligt smalare än nu och hade hela världen framför mig. På min och Jakobs jorden runt resa var det här första stoppet. Jag kan sakna den känslan i bland, att vara på väg mot oväntade äventyr. Visst är denna resa också ett äventyr men ett mycket annorlunda sådant. Mitt fokus är på Isak och hans välbefinnande. Jag kan inte sova när och hur jag vill, inte göra vad jag vill och man är mycket mer begränsad när man har en liten. Förstå mig rätt, jag klagar inte, inte alls. Isak är det bästa som hänt. Det slog mig bara hur annorlunda livet blivit. Hur annorlunda vårt resande har blivit. Jag tycker oxå att det är jobbigt att visa mig i badkläder och tunna kläder vilken jag aldrig gjort förut. Och Jakobs syrra som är här med familj är bland de snyggaste människorna jag vet. Med min drömkropp. Det är faktiskt inte så kul att ligga bredvid henne vid poolen.... Men men. Jag har ätit mig till den här kroppen, som man äter får man väga eller hur?
Men jag älskar Thailand. My home away from home. Värmen, palmerna, havet, maten, människorna och framför allt SOLEN! Min tillflykts ort när det är kallt hemma.
Hoppas ni har det bra där hemma, jag skickar hem lite värme till er.
Här nedan har ni lite foton!
Flygresan gick så jävla bra! Vi var lite nervösa att Isak skulle vara ledsen och uttråkad av att sitta i våra knän och ha svårt att sova. Vi såg de andra passagerarna i kön till incheckningen och jag slår vad om att alla tänkte; låt oss inte sitta bredvid dem. Men han överraskade med att vara charmen själv spela lite allan, sova äta och sova lite mer. Han sov när vi åt så vi kunde äta båda gångerna. Vår lilla stjärna! Han lackade ut efter 3 av de 4 timmarnas bilresa och blev lite ledsen men ett stop på ett supermarket gjorde susen. Alla thaiare älskar honom och han solar sig i deras uppmärksamhet. Han är ju lite av ett exotisk exemplar här med sitt vita hår och blå ögon!
Vi får dagarna att gå med god mat. sol och bad. Jag och Jakob bor i eget hus en vecka och äter frukost hemma tillsammans. När Isak sover förmiddag ligger vid vi poolen och fyller på med D-vitamin. Just nu ligger båda och sover. Man blir trött av värmen och inte minst lilleman är påverkad av den plötsliga värmen och alla intryck. Han klarar dock värmen bra och äter och dricker.
Första kvällen vi var här så gick jag ensam längs gången som leder till jakobs mamma och pappas hus, lättklädd, barfota och varm. Där och då förflyttades jag ett par år bak i tiden, innan Isak och graviditet. Till senaste gången vi var här. Jag var brun som en chokladbit, betydligt smalare än nu och hade hela världen framför mig. På min och Jakobs jorden runt resa var det här första stoppet. Jag kan sakna den känslan i bland, att vara på väg mot oväntade äventyr. Visst är denna resa också ett äventyr men ett mycket annorlunda sådant. Mitt fokus är på Isak och hans välbefinnande. Jag kan inte sova när och hur jag vill, inte göra vad jag vill och man är mycket mer begränsad när man har en liten. Förstå mig rätt, jag klagar inte, inte alls. Isak är det bästa som hänt. Det slog mig bara hur annorlunda livet blivit. Hur annorlunda vårt resande har blivit. Jag tycker oxå att det är jobbigt att visa mig i badkläder och tunna kläder vilken jag aldrig gjort förut. Och Jakobs syrra som är här med familj är bland de snyggaste människorna jag vet. Med min drömkropp. Det är faktiskt inte så kul att ligga bredvid henne vid poolen.... Men men. Jag har ätit mig till den här kroppen, som man äter får man väga eller hur?
Men jag älskar Thailand. My home away from home. Värmen, palmerna, havet, maten, människorna och framför allt SOLEN! Min tillflykts ort när det är kallt hemma.
Hoppas ni har det bra där hemma, jag skickar hem lite värme till er.
Här nedan har ni lite foton!
söndag 20 februari 2011
Tjejdejt
Åh va skönt det var att komma ut igår och vara barnfri, med en annan tjej som är helt barnfri. Det blir skillnad än när man är ute med andra mammor, så är det bara.
Vi åt middag och drack lite vin på Valipano på Sturegatan innan vi gick till Hötorget och Sergel och kollade på bio. Det blev "Love and other drugs" och den var helt ok.
En sak slog mig när jag satt på retauragen igår: Ingen ser att jag är mamma och den känns ganska ok. Innan jag gick ner i vikt och i och med det blev lite mer mig själv igen så tyckte jag att det var skitjobbigt att gå ut utan Isak. Jag ville att alla skulle se att jag var mamma och var tjock för jag nyss fött barn. Knäppt kanske men så var det. Igår när vi var ute så kände jag för första gången på länge mig ganska fin i min nya kropp. Jag fick en och annan blick från män och det kändes också bra. Kanske syndes det att jag trivdes med mig själv den kvällen. Vi var båda så avslappnade och satt och verkligen pratade hela middagen. Det brukar så ofta bli avbrott när man ses hemma för Isak vill ha uppmärksamhet på ett eller annat vis.
Ja man borde verkligen gå på restaurang oftare. Jag älskar det. Smarrig mat och massa människor att kolla på. Det är ett sånt härligt sorl och fin belysning på sådana ställen.
Valpiano rekomenderas starkt!
Nu ska jag se om mina killar har vaknat.. =) Inte kan man tro att det var jag som kom hem sent igår!
Vi åt middag och drack lite vin på Valipano på Sturegatan innan vi gick till Hötorget och Sergel och kollade på bio. Det blev "Love and other drugs" och den var helt ok.
En sak slog mig när jag satt på retauragen igår: Ingen ser att jag är mamma och den känns ganska ok. Innan jag gick ner i vikt och i och med det blev lite mer mig själv igen så tyckte jag att det var skitjobbigt att gå ut utan Isak. Jag ville att alla skulle se att jag var mamma och var tjock för jag nyss fött barn. Knäppt kanske men så var det. Igår när vi var ute så kände jag för första gången på länge mig ganska fin i min nya kropp. Jag fick en och annan blick från män och det kändes också bra. Kanske syndes det att jag trivdes med mig själv den kvällen. Vi var båda så avslappnade och satt och verkligen pratade hela middagen. Det brukar så ofta bli avbrott när man ses hemma för Isak vill ha uppmärksamhet på ett eller annat vis.
Ja man borde verkligen gå på restaurang oftare. Jag älskar det. Smarrig mat och massa människor att kolla på. Det är ett sånt härligt sorl och fin belysning på sådana ställen.
Valpiano rekomenderas starkt!
Nu ska jag se om mina killar har vaknat.. =) Inte kan man tro att det var jag som kom hem sent igår!
lördag 19 februari 2011
Isak 9 månader
I 18 månader har vi känt varanadra nu, du och jag Isak. För 18 månader sen började du leva i mig, under mitt hjärta. 9 månader spenderade vi så, du inuti mig, väntandes på att bli färdig för världen och jag började älska dig redan då, när jag såg ditt hjärta slå i v.6. Mitt barn.
9 månader av förundran, förväntan, längtan och spänning. Vi räknade ner och önskade att du skulle komma snart. När du tog ditt första andetag så började vi räkna upp, räkna hur länge du levt, utanpå. Idag är det 9 månader.
9 månader som vi spenderat med att lära känna dig, älska dig. Dessa 9 månader har varit de bästa i mitt liv. Det jobbigaste också kanske men jag skulle inte byta bort dem för allt i världen.
Mamma älskar dig.
9 månader av förundran, förväntan, längtan och spänning. Vi räknade ner och önskade att du skulle komma snart. När du tog ditt första andetag så började vi räkna upp, räkna hur länge du levt, utanpå. Idag är det 9 månader.
9 månader som vi spenderat med att lära känna dig, älska dig. Dessa 9 månader har varit de bästa i mitt liv. Det jobbigaste också kanske men jag skulle inte byta bort dem för allt i världen.
Mamma älskar dig.
Lite olika tankar från olika dagar
Nu försvann den här veckan också.. Herregud, jag får ont i magen för att tiden försvinner. Månaderna flyger förbi och snart blir det väl dags att lämna isak på dagis och för mig att börja jobba.. Vilken ångest. Jag vill verkligen inte all min mammaledighet ska ta slut. Verkligen inte. Känns helt sinnesjukt att Isak inte ska vara med mig hela dagarna. Att jag ska vara borta från honom mer än jag träffar honom. Vi har ju varit nära enda från början.. som sagt vilken ångest.
Förra helgen var vi på födelsedagskalas med 50tals tema, det var super kul! Tyvärr så finns det inte en enda bild på oss här hemma, ska kolla med födelsedagsbarnet om hon tog några bilder. Jakob var Isak-ansvarig då han var med, så jag fick en chans att bara sitta ner med min flaska vin och prata skit med andra vuxna. Jag träffade en tjej där som jag träffat en gång förut och vi pratade i stort sett hela kvällen. Ibland är det bara så skönt att hitta en likasinnad människa.
Hon har en son på 2 år och vi pratade mycket om barn. Mestadels faktiskt. Hennes son är lite lika min till sättet och det var så skönt att prata med någon som fattar hur jag känner, någon som tycker att jag gör rätt för hon har precis gjort likadant. Jag kan verkligen tröttna på vissa mammor som tycker att det är sån prestige att deras barn kan vissa saker. Tex det här med att sova i egen säng, i eget rum från början. Jag vill bara lämna samtalet när vissa mammor sitter med malliga miner och talar om att deras barn minsann sover i eget rum nu, fast de bara är 2-3 månader. "Visst vi får springa 100 gånger på natten, visst vi får sitta uppe och mata i en stol men vi har iaf inte ungen i vårt rum längre. åh så duktiga vi är. Men sover Isak i ER säng, är inte han snart 9 månader? " Typ. Ja isak sover stor del av natten i vår säng för att han BEHÖVER det. Jag vill inte springa upp 1000 gånger mitt i natten och när jag ammade la jag bara honom vid tutten och somnade om. Och jag tycker inte att jag ska behöva skämmas över det. Vi vill vara nära varandra alla 3. Varför skicka ut mitt barn till eget rum när han sover bättre och längre hos mig?
Nu är det ju inte så att alla mammor jag känner är så här. Många av dem har väntat till barnen är redo för eget rum och det är det som är bäst för barnet. Men när det bara handlar om att man gör det för att man SKA och inte lyssnar till vad barnet vill så blir jag irriterad. Framför allt när man ifrågasätter varför jag inte gör som man "ska".
Denna mamma som jag träffade var som jag, lyssnade till sitt barn. Hon hade pratat med en barnpsykolog om detta och hon hade sagt att det värsta man kan göra mot ett barn är att stöta bort det när de behöver trygghet och närhet. Vill inte barnet sova i sin säng och bara skriker så gör det mer skada en nytta att "härda ut". Låt barnet vara nära tills de är redo och lyssna inte till vad andra tycker att man ska. Det är min åsikt.
I veckan har vi packat inför stundande Thailandresa. Nu börjar det verkligen närma sig och min resfeber börjar tillta. Jag älskar den känslan! Vill resa mer och mer men det är ju svårt med en liten skrutt. Blir en lugn familjesemester istället.
Ikväll ska jag på tjejdejt med middag och bio! Jag har verkligen längtat efter att komma ut och se lite folk. synd att det är -20 grader annars hade en stros i Stockholm varit perfekt.
Trevlig helg!
Förra helgen var vi på födelsedagskalas med 50tals tema, det var super kul! Tyvärr så finns det inte en enda bild på oss här hemma, ska kolla med födelsedagsbarnet om hon tog några bilder. Jakob var Isak-ansvarig då han var med, så jag fick en chans att bara sitta ner med min flaska vin och prata skit med andra vuxna. Jag träffade en tjej där som jag träffat en gång förut och vi pratade i stort sett hela kvällen. Ibland är det bara så skönt att hitta en likasinnad människa.
Hon har en son på 2 år och vi pratade mycket om barn. Mestadels faktiskt. Hennes son är lite lika min till sättet och det var så skönt att prata med någon som fattar hur jag känner, någon som tycker att jag gör rätt för hon har precis gjort likadant. Jag kan verkligen tröttna på vissa mammor som tycker att det är sån prestige att deras barn kan vissa saker. Tex det här med att sova i egen säng, i eget rum från början. Jag vill bara lämna samtalet när vissa mammor sitter med malliga miner och talar om att deras barn minsann sover i eget rum nu, fast de bara är 2-3 månader. "Visst vi får springa 100 gånger på natten, visst vi får sitta uppe och mata i en stol men vi har iaf inte ungen i vårt rum längre. åh så duktiga vi är. Men sover Isak i ER säng, är inte han snart 9 månader? " Typ. Ja isak sover stor del av natten i vår säng för att han BEHÖVER det. Jag vill inte springa upp 1000 gånger mitt i natten och när jag ammade la jag bara honom vid tutten och somnade om. Och jag tycker inte att jag ska behöva skämmas över det. Vi vill vara nära varandra alla 3. Varför skicka ut mitt barn till eget rum när han sover bättre och längre hos mig?
Nu är det ju inte så att alla mammor jag känner är så här. Många av dem har väntat till barnen är redo för eget rum och det är det som är bäst för barnet. Men när det bara handlar om att man gör det för att man SKA och inte lyssnar till vad barnet vill så blir jag irriterad. Framför allt när man ifrågasätter varför jag inte gör som man "ska".
Denna mamma som jag träffade var som jag, lyssnade till sitt barn. Hon hade pratat med en barnpsykolog om detta och hon hade sagt att det värsta man kan göra mot ett barn är att stöta bort det när de behöver trygghet och närhet. Vill inte barnet sova i sin säng och bara skriker så gör det mer skada en nytta att "härda ut". Låt barnet vara nära tills de är redo och lyssna inte till vad andra tycker att man ska. Det är min åsikt.
I veckan har vi packat inför stundande Thailandresa. Nu börjar det verkligen närma sig och min resfeber börjar tillta. Jag älskar den känslan! Vill resa mer och mer men det är ju svårt med en liten skrutt. Blir en lugn familjesemester istället.
Ikväll ska jag på tjejdejt med middag och bio! Jag har verkligen längtat efter att komma ut och se lite folk. synd att det är -20 grader annars hade en stros i Stockholm varit perfekt.
Trevlig helg!
onsdag 9 februari 2011
No internet och kräksjukans ankomst
Internet har legat nere för oss i veckan, jag har känt mig lite låst men prövade att blogga från iphonen men det gick åt skogen så jag la ner det.
Nu sitter jag här och försöker se tillbaka vad som hände förra veckan och ska jag vara ärlig så känns det som om dagarna växer ihop. Jag vet att jag var på öppnis förra veckan iaf! =)
I lördags så fyllde min mamma 60 år så det firade vi med middag där. Mycket gott! Men Jakob hade jour och blev kallad iväg vid 19 så då åkte vi hem. Lika bra det, när mina föräldrar börjar bli röda i ögonen så åker jag alltid hem. Klarar inte av dem onyktra. Inte ens på födelsedagskalas så istället för att bli irriterad så det märks så åker jag hem. En annan grej jag inte fattar och som stör mig är att de tror att de får hålla i isak eller byta blöja eller vad det nu kan vara när de är onyktra. Nej tack no way. Jag vill helst inte att han träffar dem alls då. usch, varför måste människor bli fulla när små barn är i närheten. och om man nu ska bli det, gulla inte med barnet. Tack.
På natten fick Isak feber och på söndagen var han grymt dålig i magen och på måndagen var den här: Kräksjukan. Usch, tur att lilleman är glad iaf. Den har hållt i sig sen dess men mest med bajs, inte kräka. Vi var faktisk på barnakuten i em för att kolla att han inte var uttorkad. Det var lungt även om han inte gått upp nått i vikt sen vi var på koll för 2 veckor sen. (eller gått ner dem, eller hur man nu väljer att se det) så nu är det vättskeersättning och blöjbyte på schemat. Men min tappra lilla kille är glad för det mesta iaf. Hjärtat.
Vi hade samma läkare nu som vi hade på Neo/Samvården när Isak blev sjuk iom födseln. Hon kände inte igen oss så klart, undra hur många barn och föräldrar hon träffat efter det men vi kände helt klart igen henne. Jag tror jag minns alla ansiken från den tiden. De har ju samband med den största händelsen i mitt liv så jag minns allt! Jag såg en av dessa sköterskor på ica här i byn för ett tag sen. Jag ville verkligen gå fram och säga tack till henne, hon var verkligen den jag behövde när det kom till ammning. Isak var ju som jag skrev tidigare svårammad, svår att få att amma. Hon var ett barskt stöd som sa åt mig på skarpen att hålla igång med pumpen, inte ge upp! Och när jag första gången ammat Isak en hel måltid 50ml så kom hon in och kramade om mig och gratulerade! Klockan var 3 på natten och vi kramades och hon tog min egen lycka på allvar. Hon var skitbra!
Funderar mycket över hur det skulle kunna bli nästa gång, när vi förhoppningsvis kommer få åka hem på en gång. Det är ju lite konstigt för oss som var kvar så länge sist. Jaja, inget att grubbla över ännu. Det är långt tills dess. Just nu ska jag koncentrera mig på min lilla bajsare! Måtte han bli frisk till helgen då Jakob fyller år.
Godnatt.
Nu sitter jag här och försöker se tillbaka vad som hände förra veckan och ska jag vara ärlig så känns det som om dagarna växer ihop. Jag vet att jag var på öppnis förra veckan iaf! =)
I lördags så fyllde min mamma 60 år så det firade vi med middag där. Mycket gott! Men Jakob hade jour och blev kallad iväg vid 19 så då åkte vi hem. Lika bra det, när mina föräldrar börjar bli röda i ögonen så åker jag alltid hem. Klarar inte av dem onyktra. Inte ens på födelsedagskalas så istället för att bli irriterad så det märks så åker jag hem. En annan grej jag inte fattar och som stör mig är att de tror att de får hålla i isak eller byta blöja eller vad det nu kan vara när de är onyktra. Nej tack no way. Jag vill helst inte att han träffar dem alls då. usch, varför måste människor bli fulla när små barn är i närheten. och om man nu ska bli det, gulla inte med barnet. Tack.
På natten fick Isak feber och på söndagen var han grymt dålig i magen och på måndagen var den här: Kräksjukan. Usch, tur att lilleman är glad iaf. Den har hållt i sig sen dess men mest med bajs, inte kräka. Vi var faktisk på barnakuten i em för att kolla att han inte var uttorkad. Det var lungt även om han inte gått upp nått i vikt sen vi var på koll för 2 veckor sen. (eller gått ner dem, eller hur man nu väljer att se det) så nu är det vättskeersättning och blöjbyte på schemat. Men min tappra lilla kille är glad för det mesta iaf. Hjärtat.
Vi hade samma läkare nu som vi hade på Neo/Samvården när Isak blev sjuk iom födseln. Hon kände inte igen oss så klart, undra hur många barn och föräldrar hon träffat efter det men vi kände helt klart igen henne. Jag tror jag minns alla ansiken från den tiden. De har ju samband med den största händelsen i mitt liv så jag minns allt! Jag såg en av dessa sköterskor på ica här i byn för ett tag sen. Jag ville verkligen gå fram och säga tack till henne, hon var verkligen den jag behövde när det kom till ammning. Isak var ju som jag skrev tidigare svårammad, svår att få att amma. Hon var ett barskt stöd som sa åt mig på skarpen att hålla igång med pumpen, inte ge upp! Och när jag första gången ammat Isak en hel måltid 50ml så kom hon in och kramade om mig och gratulerade! Klockan var 3 på natten och vi kramades och hon tog min egen lycka på allvar. Hon var skitbra!
Funderar mycket över hur det skulle kunna bli nästa gång, när vi förhoppningsvis kommer få åka hem på en gång. Det är ju lite konstigt för oss som var kvar så länge sist. Jaja, inget att grubbla över ännu. Det är långt tills dess. Just nu ska jag koncentrera mig på min lilla bajsare! Måtte han bli frisk till helgen då Jakob fyller år.
Godnatt.
tisdag 1 februari 2011
Nu ställs gravid och amningstiden upp på vinden.
Idag så stoppade jag undan alla amningskläder och gravidkläder i en låda på vinden. Det känns lite sorgligt. Att den tiden är över, med Isak iaf. Han är ingen spädis längre utan på god väg att bli ett litet barn. Ingen bebis. Jag har dragit mig för att lägga undan dessa grejor, känt lite som ett avslut. Jag vet ju inte när (och om) jag kommer att få ha dem igen.
Det är klart att vi vill ha ett syskon (eller två?) till Isak, om några år. Men mycket kan ju hända innan dess, kanske kan vi inte få fler. Jag har verkligen ändrat syn på det här med att bli gravid och få barn. Jag trodde det var skitlätt och att alla barn föds levande. Men så är det ju inte. Så jag vågar inte ta något för givet. Men jag önskar verkligen att Isak ska få bli storebror och en liten del av mig längtar dit. Jag vill att Isak ska bli lite större, kanske två år innan vi ger det ett nytt försök. Dels för att jag vill att han ska vara "med om" graviditeten samt ha mer förståelse och kunna få hjälpa till när bebisen sen kommer. Vi får väl se hur det blir. Men låt oss hoppas att jag en dag får plocka ner den här lådan igen!
Det är klart att vi vill ha ett syskon (eller två?) till Isak, om några år. Men mycket kan ju hända innan dess, kanske kan vi inte få fler. Jag har verkligen ändrat syn på det här med att bli gravid och få barn. Jag trodde det var skitlätt och att alla barn föds levande. Men så är det ju inte. Så jag vågar inte ta något för givet. Men jag önskar verkligen att Isak ska få bli storebror och en liten del av mig längtar dit. Jag vill att Isak ska bli lite större, kanske två år innan vi ger det ett nytt försök. Dels för att jag vill att han ska vara "med om" graviditeten samt ha mer förståelse och kunna få hjälpa till när bebisen sen kommer. Vi får väl se hur det blir. Men låt oss hoppas att jag en dag får plocka ner den här lådan igen!
En bild på mig 3 dagar innan Isak föddes.
måndag 31 januari 2011
Tråkiga nyheter
Min pappa har fått prostata cancer. Tidigt stadium men nu väntar utredning på om det är en spridning från annan del av kroppen eller om det "bara" finns cancer i prostatan. Usch.
Jag som bara för några veckor sen pratade med en vän om hur skonad jag som person har varit för sjukdomar och död. Hur jag skattade mig lyckligt lottad för det. Jag har upplevt döden genom andra men inte drabbats mer än vad som väntas. Min farfar och mormor har dött, men det är livets gång.
När pappa berättade om beskedet var han lugn. Nervös inför vad som väntar och funderar över hur sjuk han egentligen är. Jag tänkte direkt på döden. Cancer=död lixom. Och mamma. Hon är ju den som blir lämnad kvar. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på döden. På vilket som är värst: att dö eller att bli lämnad kvar. Vad finns efter döden och sådana frågor har snurrat i mitt huvud.
Mitt första möte med döden var när min farfar dog. I cancer. Lungcancer som blev prostatacancer och till sist skelettcancer. Jag var 17 år. Jag minns hur min stora starka fd polis farfar bröts ner tills det inte fanns mycket kvar. Jag grät inte förän den dagen då hoppet släcktes och min mamma berättade att han lagts in. Att han aldrig skulle komma hem igen. Att vi skulle åka dit och ta farväl. Vad säger man till någon som väntar på att dö? Jag sa att jag älskade honom och han sa: "och jag dig, stumpan" med gråt i halsen. Aldrig förr hade vi sagt det till varandra, det var underförstått. Jag var hans prinsessa och han var min hjälte. Han kallade mig alltid för stumpan. Jag saknar honom otroligt mycket. På begravningen grät jag inte. Vilket var så konstigt, jag kunde inte. Inte ens när min farmor bröt ihop grät jag. Kanske för att det var min första begravning, kanske för att jag inte kunde ta till mig vad som hänt.
Månaden efter dog min mormor. Hon hade alzimers och jag minns inte att hon någonsin mindes vem jag var. Vi stod inte varandra nära. Men på hennes begravning grät jag floder. Kanske för att det sjunkigt in att min farfar verkligen var borta och vilket avslut en begravning är.
Min vän förlorade sin dotter i januari förra året. Plötslig spädbarnsdöd i magen sent i graviditeten. Även om jag aldrig träffat dottern så var förlusten även stark för mig. Jag väntade ju också på henne. Min bebis kompis. Jag väntade Isak och kunde inte göra något, säga något som hjälpte ens lite. Inga kramar i världen hjälper. Lindrar de ens? Jag kände inte att jag var rätt person att trösta. Rädd för att säga fel sak. Rädd för att inte säga något alls. Vad säger man till någon som varit med om det värsta av alla mardrömmar? Speciellt när ens egen dröm är så nära att bli sann?
Men jag har varit skonad från döden, det har jag. Ibland tror jag att livet är lite för bra. Att det snart är min tur att förlora. En hemsk tanke flög för en sekund förbi i min hjärna, den är så hemsk att det inte fick stanna där. Och jag skäms. Döm min inte men min tanke var: Hellre min pappa än mitt barn. Hemskt eller hur? På något vis så ska ju barn begrava sina föräldrar och inte sina barn. Jag älskar min pappa, det gör jag. och tanken på att förlora mitt barn är mer än jag kan uthärda. Det var en förflugen tanke. Men jag skäms över den. Ingen ska ju dö, varför skulle jag behöva välja..
För in pappa behöver ju inte dö. Inte alls. Vi ska inte måla fan på väggen, vi ska hoppas. Det gör vi alla.
Jag som bara för några veckor sen pratade med en vän om hur skonad jag som person har varit för sjukdomar och död. Hur jag skattade mig lyckligt lottad för det. Jag har upplevt döden genom andra men inte drabbats mer än vad som väntas. Min farfar och mormor har dött, men det är livets gång.
När pappa berättade om beskedet var han lugn. Nervös inför vad som väntar och funderar över hur sjuk han egentligen är. Jag tänkte direkt på döden. Cancer=död lixom. Och mamma. Hon är ju den som blir lämnad kvar. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på döden. På vilket som är värst: att dö eller att bli lämnad kvar. Vad finns efter döden och sådana frågor har snurrat i mitt huvud.
Mitt första möte med döden var när min farfar dog. I cancer. Lungcancer som blev prostatacancer och till sist skelettcancer. Jag var 17 år. Jag minns hur min stora starka fd polis farfar bröts ner tills det inte fanns mycket kvar. Jag grät inte förän den dagen då hoppet släcktes och min mamma berättade att han lagts in. Att han aldrig skulle komma hem igen. Att vi skulle åka dit och ta farväl. Vad säger man till någon som väntar på att dö? Jag sa att jag älskade honom och han sa: "och jag dig, stumpan" med gråt i halsen. Aldrig förr hade vi sagt det till varandra, det var underförstått. Jag var hans prinsessa och han var min hjälte. Han kallade mig alltid för stumpan. Jag saknar honom otroligt mycket. På begravningen grät jag inte. Vilket var så konstigt, jag kunde inte. Inte ens när min farmor bröt ihop grät jag. Kanske för att det var min första begravning, kanske för att jag inte kunde ta till mig vad som hänt.
Månaden efter dog min mormor. Hon hade alzimers och jag minns inte att hon någonsin mindes vem jag var. Vi stod inte varandra nära. Men på hennes begravning grät jag floder. Kanske för att det sjunkigt in att min farfar verkligen var borta och vilket avslut en begravning är.
Min vän förlorade sin dotter i januari förra året. Plötslig spädbarnsdöd i magen sent i graviditeten. Även om jag aldrig träffat dottern så var förlusten även stark för mig. Jag väntade ju också på henne. Min bebis kompis. Jag väntade Isak och kunde inte göra något, säga något som hjälpte ens lite. Inga kramar i världen hjälper. Lindrar de ens? Jag kände inte att jag var rätt person att trösta. Rädd för att säga fel sak. Rädd för att inte säga något alls. Vad säger man till någon som varit med om det värsta av alla mardrömmar? Speciellt när ens egen dröm är så nära att bli sann?
Men jag har varit skonad från döden, det har jag. Ibland tror jag att livet är lite för bra. Att det snart är min tur att förlora. En hemsk tanke flög för en sekund förbi i min hjärna, den är så hemsk att det inte fick stanna där. Och jag skäms. Döm min inte men min tanke var: Hellre min pappa än mitt barn. Hemskt eller hur? På något vis så ska ju barn begrava sina föräldrar och inte sina barn. Jag älskar min pappa, det gör jag. och tanken på att förlora mitt barn är mer än jag kan uthärda. Det var en förflugen tanke. Men jag skäms över den. Ingen ska ju dö, varför skulle jag behöva välja..
För in pappa behöver ju inte dö. Inte alls. Vi ska inte måla fan på väggen, vi ska hoppas. Det gör vi alla.
tisdag 25 januari 2011
Resevagn
Vi ska snart åka till Thailand. Snacka om att det är mycket att tänka på när man har en liten!Vi ska vara borta ca en månad och eftersom lillskrutt är mjölkproteinallergiker så vågar jag inte hoppas på att det ska finnas mjölkfri gröt och välling. Så vi får ta med...
Vi har idag slagit till på en begagnad sittvagn som vi ska ta med oss ner. Vår fina Emmaljunga får stanna hemma. Den ska ju hålla till ett eventuellt syskon oxå. Vi hittade en annons
blocket från våra trakter så jag slog till.
Det blev en Brio Sing från -08 som var bättre begagnad och kommer även att agera extravagn när vi kommer hem. Bra med en lättare vagn när vi ska ner och handla osv, Emmaljungan är robubust och skitbra ute på promenader men ut och in i bil är den lite klumpig. Ska bli kul att se hur Isak sitter i den.
Isak har forfarande operation-klänga på-mamma i full gång. Kan ev vara en tand till på G har vi tänkt nu. Han är extra grining och vill inte sitta bredvid, utan helst på mig. =) Visst, det vore så mycket värre om det var tvärt om, att han skydde mig som pesten men det blir rätt påfrestande. Tur att han är så charmig så man glömmer det jobbiga.
Han var så jävla söt idag, trött som han var smög vi ner i vuxensängen och mös mitt på dagen. Och vi busade så han kiknade och mitt i skrattet slöt han sina ögon och somnade! Paff kollade jag på och undrade om han svimmat! =) Vilket härligt sett att somna på! Så glad.
Vi har idag slagit till på en begagnad sittvagn som vi ska ta med oss ner. Vår fina Emmaljunga får stanna hemma. Den ska ju hålla till ett eventuellt syskon oxå. Vi hittade en annons
blocket från våra trakter så jag slog till.
Isak har forfarande operation-klänga på-mamma i full gång. Kan ev vara en tand till på G har vi tänkt nu. Han är extra grining och vill inte sitta bredvid, utan helst på mig. =) Visst, det vore så mycket värre om det var tvärt om, att han skydde mig som pesten men det blir rätt påfrestande. Tur att han är så charmig så man glömmer det jobbiga.
Han var så jävla söt idag, trött som han var smög vi ner i vuxensängen och mös mitt på dagen. Och vi busade så han kiknade och mitt i skrattet slöt han sina ögon och somnade! Paff kollade jag på och undrade om han svimmat! =) Vilket härligt sett att somna på! Så glad.
Det är så mysigt att ligga och vila ihop mitt på dagen! Det händer inte så ofta men ibland när man inte gör något speciellt så är det extra mysigt att lyxa till det lite.
Bloggen har inte riktigt blivit som jag tänkt... Tänker så mycket som jag skulle vilja skriva ner. Annat än "detta har jag gjort idag.." Men jag vet inte hur öppen jag vill vara, hur djup och personlig jag vill bli.. Vet inte om jag är rädd för att uppfattas på fel sett och att folk ska ta illa upp. Kanske vänjer jag mig vid att sätta mina tankar på print..
Godnatt!
söndag 23 januari 2011
Helgen
Fredagen spenderades med min familj och med sedvanligt fredagsmys! Lite god GI mat, lite fusk i form av vin och mörk choklad till Ledgend of the seeker på TV6. Mycket mysigt.
i lördags åkte jag hem till en vän ganska tidigt, vi gav Isak lunch sen tog vi en jätte lång mysig promenad. Väldigt skönt att promenera, nu med hjul utan punka, och att prata ikapp lite om allt och inget. Jag blev kvar till 18.30 då Isak började gnida sig i ögonen. Perfekt, då somnar han i bilen. Väl hemma åt jag och Jakob middag och kände verkligen inte för att bara kolla på TV så vi ringde grannen/Jakobs bror och kollade va de gjorde. De var bara hemma så vi trottsade Isaks dåliga kvällshumör och gick dit. Otroligt lyckad kväll blev det så där spontant.
Jakob gick hem med en lite imponerad uppsyn. Jag hade nämligen grossat allt motstånd i Play Station Move- Gladiatorspel. Det var första gången jag spelat och det första tv spel jag varit bra på och då tyckt va kul! Jakob kunde inte komma på hur f'n jag gjorde för att vinna på bara sekunder. Inte visste väl jag att jag kunde vara bra på nått sånt. Ganska kul faktisk med tanke på hur många gånger jag skämt ut mig själv via Guitar Hero och Sing Star.
Idag har vi varit och storhandlat och hämtar vår nya soffa. Knappt så man vågar sitta i den med Isak! =) Tänk om han kräks. Vi ska snart kolla på Solsidan som resten av Sveriges befolkning och sen kolla på film. Mys söndag! Isak är nybadad och ser helt galen ut med hår som står åt alla håll.
Isak är fortfarande MEGA- Mammig och det tär på mina krafter faktiskt. Nyss satt han i Jakobs knä, bredvid mig i soffan och skrek sig röd i ansiktet tills han kom över till mig. Då blir han glad och vänder sig mot Jakob och skrattar... Jag vet inte hur vi ska få bukt med det här eller om det är en "period"... Tips någon?
Hoppas ni alla (typ ni 2 som läser den här bloggen...) haft en trevlig helg ni med!
i lördags åkte jag hem till en vän ganska tidigt, vi gav Isak lunch sen tog vi en jätte lång mysig promenad. Väldigt skönt att promenera, nu med hjul utan punka, och att prata ikapp lite om allt och inget. Jag blev kvar till 18.30 då Isak började gnida sig i ögonen. Perfekt, då somnar han i bilen. Väl hemma åt jag och Jakob middag och kände verkligen inte för att bara kolla på TV så vi ringde grannen/Jakobs bror och kollade va de gjorde. De var bara hemma så vi trottsade Isaks dåliga kvällshumör och gick dit. Otroligt lyckad kväll blev det så där spontant.
Jakob gick hem med en lite imponerad uppsyn. Jag hade nämligen grossat allt motstånd i Play Station Move- Gladiatorspel. Det var första gången jag spelat och det första tv spel jag varit bra på och då tyckt va kul! Jakob kunde inte komma på hur f'n jag gjorde för att vinna på bara sekunder. Inte visste väl jag att jag kunde vara bra på nått sånt. Ganska kul faktisk med tanke på hur många gånger jag skämt ut mig själv via Guitar Hero och Sing Star.
Idag har vi varit och storhandlat och hämtar vår nya soffa. Knappt så man vågar sitta i den med Isak! =) Tänk om han kräks. Vi ska snart kolla på Solsidan som resten av Sveriges befolkning och sen kolla på film. Mys söndag! Isak är nybadad och ser helt galen ut med hår som står åt alla håll.
Isak är fortfarande MEGA- Mammig och det tär på mina krafter faktiskt. Nyss satt han i Jakobs knä, bredvid mig i soffan och skrek sig röd i ansiktet tills han kom över till mig. Då blir han glad och vänder sig mot Jakob och skrattar... Jag vet inte hur vi ska få bukt med det här eller om det är en "period"... Tips någon?
Hoppas ni alla (typ ni 2 som läser den här bloggen...) haft en trevlig helg ni med!
fredag 21 januari 2011
På jakt och - 7 kg.
Igår var en hektisk dag! Först var jag förbi mitt jobb och hälsade på. Det är alltid lika trevligt och så var det god mat så klart. Ska börja jobba lite extra i maj är det tänkt..
Efter det åkte jag till Bromma Blocks och mötte upp en vän. Där skulle jag leta efter en bikini och kika in på Polarn o. Pyrets rea. På pop var det otroligt utplockat men det blev ett par jeans i alla fall. 275:- hade de kostat nu kostade de 85.- KAP! Men en bikini var det otroligt svårt att hitta. Helt galet att det inte finns någonstans! Jag kan väl inte vara den enda som ska åka utomlands. Ok, det kanske är många som kan ha de de hade i somras men det kan ju inte jag. (Jag badade inte i somras heller..) Så efter att ha kollat igenom hela blockset så åkte vi till kista. Men nej, inga där heller. Twilfit hade men då såg man ju ut som en tant. Nej tack.
Jag kollade in Ellos.se aka världens segaste hemsida och efter 2h (!!!!) hade jag lyckats klicka hem 3 st. Hoppas någon passar.
Jag har även nått ett av mina personliga mål idag!!! Jag väger nu lika mycket som jag gjorde på inskrivningen med Isak i v. 10. Jippi! 7 kg har ramlat bort på ca 1 månad. och ja, jag är rätt stolt. =) Nu är det bara ca 5 kg kvar för att jag ska nå min "matchvikt". Jag hoppas det blir innan sommarkläderna ska på och benen ska visas. Men för tillfället har jag punka på vagnen så det blir inte mycket motion innan det är fixat.
Nu ska jag och min familj ha fredagsmys! Trevlig helg!
Efter det åkte jag till Bromma Blocks och mötte upp en vän. Där skulle jag leta efter en bikini och kika in på Polarn o. Pyrets rea. På pop var det otroligt utplockat men det blev ett par jeans i alla fall. 275:- hade de kostat nu kostade de 85.- KAP! Men en bikini var det otroligt svårt att hitta. Helt galet att det inte finns någonstans! Jag kan väl inte vara den enda som ska åka utomlands. Ok, det kanske är många som kan ha de de hade i somras men det kan ju inte jag. (Jag badade inte i somras heller..) Så efter att ha kollat igenom hela blockset så åkte vi till kista. Men nej, inga där heller. Twilfit hade men då såg man ju ut som en tant. Nej tack.
Jag kollade in Ellos.se aka världens segaste hemsida och efter 2h (!!!!) hade jag lyckats klicka hem 3 st. Hoppas någon passar.
Jag har även nått ett av mina personliga mål idag!!! Jag väger nu lika mycket som jag gjorde på inskrivningen med Isak i v. 10. Jippi! 7 kg har ramlat bort på ca 1 månad. och ja, jag är rätt stolt. =) Nu är det bara ca 5 kg kvar för att jag ska nå min "matchvikt". Jag hoppas det blir innan sommarkläderna ska på och benen ska visas. Men för tillfället har jag punka på vagnen så det blir inte mycket motion innan det är fixat.
Nu ska jag och min familj ha fredagsmys! Trevlig helg!
onsdag 19 januari 2011
Isak 8 månader.
Den 19 maj 2010 föddes min son. 19.53 på kvällen slet han sig ut och tog sitt första andetag, älskade första andetag, följt av hans första skrik. Han las på mitt bröst och jag tittade på honom med förundran. Han är här.
Han vägde 3940 gram och var 51 lång. Stor, tung och lite knubbig tyckte jag!
Han vägde 3940 gram och var 51 lång. Stor, tung och lite knubbig tyckte jag!
Isak alldeles ny
Idag är det 8 månader sedan. 8 månader. Hur kan tiden gå så fort?? Vi var på besök på BVC idag och han väger nu 8490gram och är 72 lång. Min fina kille. Som mamma älskar dig! Du kan inte föreställa dig den kärlek jag känner för dig. Hur jag är hel på grund av dig.
Dagen firades med ett besök öppnis och till middagen ikväll blir det en majskrok till dessert! =) Underbara unge, va stor du börjar bli.
Isak i sin gåstol. 8 månader.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)