På jobbet och längtar hem till en varm liten famn.

Ikväll känns det som om tiden stått stilla,

trots att snart ett år har gått.

Vilken gåva du är min lilla,

tänk så mycket jag fått.

Jag är på jobbet men drömmer mig till dig,

det är kväll så du sover nog nu.

Jag vill känna små dina armar runt mig,  

älskade underbara du.

Varje gång vi vinkar hejdå,

lämnar jag mitt hjärta hos dig.

Om så för en stund är det svårt att gå,

jag vill alltid ha dig hos mig.

Mamma saknar dig älskling. Fast vi ses ju i morgon.

Jobbe

Igår jobbade jag första gången sen 20 mars 2010... Jag var lite nervös men det gick jättebra! Jag mindes mer än jag trodde, som om allt satt i min kostym: när den åkte på kom minnet tillbaka. Det var jobbigt att lämna Isak, vilket det alltid är och det kändes konstigt att jag inte vara kunde åka hem om jag ville.. Det var länge sen det var så nu.

En liten rolig grej var att när jag gick i trapporna högst upp i Herrgården, trapporna som jag HATADE när jag var höggravid på slutet, så tyckte jag att det borde vara jobbigt... Senaste gången jag gick där flåsade jag som en häst efter ett lopp, min hjärna flyttade genast tillbaka dit och det kändes så otroligt att det var över ett år sen sist...

Jag kanske är konstig men det är en sak som stör mig lite... När jag säger att jag ska jobba så säger alla att å va skönt för dig att få egen tid och "hitta dig själv igen". Jag kan inte hitta mig själv där för jag är en ny person än sist. Jag är en annan jag. Jag har inget större behov av att vara ifrån Isak, någon timme här och då räcker gott och väl för att jag ska börja längta. Jag ska tydligen vara så glad för att få åka hemifrån. Konstigt. Kanske är det inte så modernt att vilja vara med sitt barn, utan längta tillbaka till sin karriär och "vuxenliv" men i så fall är jag old school. Visst är det kul att jobba, jag gillar mitt jobb, men Isak är min största prioritet och jag är glad att jag bara ska jobba extra nu ett tag så att jag kan få en mjukstart.

Idag har det bjudits på sol och jag har ätit årets första kulglass! =)

Länge sen sist...

men jag har inte riktigt hittat orden på ett tag.

Goda nyheter: pappas cancer är liten, bara i prostatan. God diagnos, och han kommer att bli frisk, det är doktorena eniga om. Sten från hjärta- check!

Jag har varit lite låg ett tag, är väl fortfarande egentligen. Jag tillbringar för mycket tid i mitt eget huvud. Kanske lider jag av en liten post-semester-depression, jag vet inte.
Kanske är det många saker, tillsammans som gör att jag inte riktigt får leendet att kännas helt äkta så ofta? Jag har ett hus, ett heeelt hus som ska inredas, men jag hittar inte inspirationen att göra det. Inte det minsta. Jag som drömt om mitt hus och hur mysigt det ska vara där. Det är inte mysigt här. Det är kallt, inte värmemässigt men huset är kalt och kallt för det saknas det där som gör det till ett hem. Jag förväntas inreda. Jag är ju kvinna. Jag kan inte.
Kanske är det för att jag inte riktigt vet vem jag är i det här nya livet som jag inte kan hitta saker som passar oss? Kanske är huset så stort att jag bara inte vet var jag ska börja...

Jag ska snart börja jobba lite extra på mitt jobb, vilket ska bli kul, att träffa alla kollegor och vara vuxen men det är också en mjukstart tills jag börjar på allvar igen i september. Isak ska börja på dagis. Någon annan vuxen kommer träffa mitt barn, mitt älskade lilla barn mer än jag. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på detta. Jag ska inte vara med Isak mest längre. Jag kommer spendera hela dagar någon annanstans än i hans närhet. Jag ska lämna honom och åka någon annanstans. Nu vill jag nästan gråta bara jag skriver dessa rader.
Alla säger att det är så nyttigt att vara ifrån varandra, att få längta. Visst korta stunder är det underbart att få en stund själv, eller en kväll med vänner men hela dagar- i helvete heller. Jag vill vara med mitt barn. Mycket. Mest. Jag stannar upp flera gånger varje dag och bara njuter av hans närhet och närvaro. Pussar, kramar, doftar. Snart kommer jag ha mycket mindre tid till detta. Jag kanske kan anses som gammalmodig men jag önskar att vårt sammhälle kunde erbjuda en medelssvensson familj möjligheten att ha hemma-förälder. Inte hemmafru som på TV där de vara shoppar och äter lunch på flotta ställen, utan en hemma-förälder som tar hand som sina barns uppfostran. Som är den vuxna som barnen träffar mest. Visst är det nyttigt för barn att träffa andra barn och vuxna men om fler skulle vara hemma med barnen skulle ju lekplatsen bli nya dagis. Med föräldrar. Jag önskar att vi hade den möjligheten. Kanske en förlegad tanke. Men ikväll lockar en sådan lösning. En lösning där det är jag som läser sagor, leker, ritar, målar med Isak på dagarna. Inte andra vuxna.  

Isak är nu 11 månader, nedräkningen har börjat mot 1 år. Herre gud, vad tiden gått fort. För fort.

Jag minns så väl den här månaden förra året. Den längsta månaden i hela mitt liv. Idag för 1 år sen föddes det första barnet i mammagruppen- Isabelle och min längtan efter den därinne gick nästan att ta på. När jag träffade henne, så liten hon var ville jag bara gå hem och föda ut min egen! Jag fick vänta nästan en månad till och det var outhärdligt när en efter en ploppade ut ur mammagruppsmagarna. Den här tiden förra året var samtidigt en magisk tid. Full av förväntan och förundran över det faktum att vi snart skulle bli föräldrar. Vi läste böcker tillsammans i sängen innan vi skulle sova, om de sista stadierna i graviditeten och vad vi skulle förvänta oss första tiden. Vi somnade alltid med varsin hand på magen.
Jag vek kläderna jag köpt till bebben flera gången om dagen, la dem i byrån som skulle bli bebisens. Jag packade skötväskan flera gånger, köpte flera filtar för jag inte kunde bestämma mig vilket som var bäst att ha med sig till BB. Jag kollade på magen när den ändrade form, pratade med den lille därinne, sjöng för honom när jag var själv. Alltid samma sång- Handens 5 fingrar.
En magisk tid. Jag tror att lite av det magiska stannar kvar i den där första upplevelsen. Att med eventuella nästa barn så kommer längtan vara där, men den totala förundran och förväntan över att livet ska ändras kommer nog inte vara där, eller inte lika stark iallafall. Nu är vi ju redan föräldrar, kläderna finns här redan och jag har ett bättre hum om vilken filt som ska med till BB.

Nu går mina ögon snart i kors. Jag måste nog gå och sova nu... Det blev ju ett litet blandat inlägg det här. Men jag vill avsluta med ett tack; Ett tack till min relativt nya vän Maria som är ett stöd i större utsträckning än hon vet om. Du är fantastisk! Tack!

Godnatt.