Isak 1 år.

Idag blir min lilla son 1 år. Kl. 19.53 ikväll var det exakt ett år sen han föddes.  1 år. Va fort tiden har gått. Jag minns så väl den där kvällen. Hur det var att ha sitt barn i famnen, träffa den man burit på och älskat från första stund. Jag trodde jag visste hur djup kärlek kan kännas, men jag hade fel. Jag hade ingen aning om hur mycket man kan älska en annan individ. Jag älskar Jakob, så mycket som det är möjligt att älska sin partner, men kärleken jag kände då och känner nu till mitt barn är starkare än något annat jag någonsin upplevt.
Jag förändrades där och då, oåterkallerligt. Jag kommer aldrig bli den jag var innan. Jag vill det inte heller. Att få Isak, att känna Isak, att vara Isaks mamma har fått mig att till fullo förstå uttrycket "Jag kan inte leva utan". Jag förstår nu hur ren, ärlig och villkorslös en kärlek kan vara. Hur den är så för mig. Att bli mamma var min dröm, jag är det nu. Jag kan fortfarande ha svårt ibland att förstå att Isak faktiskt är min. Att han är min för livet. Att ingen kommer och säger: Tack för barnpassningen, vi tar över nu.

Idag började jag med att sjunga för honom, han stod i sin säng med stora ögon och undrade vad jag höll på med! Sötnosen!
Under eftermiddagen hade vi kalas med Isaks kompisar (och mina mammakompisar) samt Isaks gudmor Frida. Det blev tårta (Glass för Isak) och kakor. Och kaffe såklart till oss vuxna. Barnen lekte i några timmar óch såg tillslut helt slut ut allihopa. =) Det tar på krafterna att vara 1 år och köra racerfart en hel eftermiddag.
Efter att kalasaset var slut och vi käkat middag kom farmorn och farfarn över på leftover tårta! Det blev mera bus och vår lilla kille slocknade som en stock lite före vanlig läggdags.
En fin första födelsedag blev det.

Grattis Isak på din 1 årsdag!!

För ett år sedan.

För ett år sedan gick (läs vaggade) jag runt med min jättemage. Jag var så redo att bli mamma. All rädsla för att föda övervanns av känslan att snart ha vår bebis i famnen. Jag såg nog till och med fram emot själva förlossningen, att skapa min egen förlossningshistoria som jag kan dela med mig av när det ska pratas förlossning bland andra föräldrar. För det görs, ofta!

Det hade ännu inte blivit vår, träden var fortfarande nakna och det var rätt kallt. Våren var sen förra året. Jag provrullade vagnen hemma i vardagsrummet och drömde mig bort och längtade efter att få stoppa ner vår skatt där snart. Rulla ute i verkliga världen. Karln min rullade också där i vardagsrummet, men lite i smyg.

Jag vek om kläderna i lillens byrå, jag packade i och packade om skötvästan/BB väskan. Jag stålsatte mig för att få vänta i 2 veckor till, för alla går ju över tiden första gången.

Dessa dagar precis innan Isak föddes var magiska. Jag ser tillbaka på dem med fascination över hur lycklig och tillfreds jag var just då, hur mycket jag längtade, hur nära jag och Jakob var varandra. Jag bar på bandet som skulle knytas mellan oss för alltid. Jag väntade, analyserade minsta lilla nya känsla och var så redo.

Jag hade tyckt det var lite komiskt om han fötts på Norges nationaldag (17maj) eftersom jag har norskt påbrå. Men han ville stanna några dagar till, den lilla rackaren.

När jag ser tillbaka saknar jag min mage, sparkarna och spänningen. Inte halsbrännan och ledvärken och de extra 20kg kanske men över lag så saknar jag det.

Det känns otroligt att det snart gått ett år... om två dagar fyller mitt hjärta 1 år.

tankar

Jag har funderat på en grej. Ordentligt. Det här med graviditet och barn är ett otroligt laddat ämne ett prata om. Tydligen. Jag förstod inte i vilken grad försen nyligen.  Det är många som kan ta illa upp att man är lycklig och stolt över att man fått föda och har barn. Jag har inte riktigt tänkt så med mina vänner och bekanta för jag har varit så lycklig över just detta faktum.

Om jag är lycklig och pratar om hur fantastiskt det är att föda barn och ha barn eller om jag beklagar mig över det faktum att jag har en (snart)1 åring hemma och inte får en lugn stund eller att jag är trött för det har varit en vaken natt så hittar folk ofta något att störa sig på. Kanske har den här personen i fråga försökt få barn länge ( utan att jag vet det), och tycker att jag inte ska klaga för jag har ju det de mest vill ha, kanske hon inte vet om hon vill ha barn och jag får denna att känna sig onormal med min lycksalighet eller funderar på adoption och så pratar jag om hur fantastisk det är att föda och då är man plötsligt hemsk och okänslig. Hur man än vänder på kroppen är rumpan bak lixom..

Jag brukar vara noga med i vilket sällskap man pratat om graviditet och barn, framför allt när det är människor som jag inte känner men ibland tänker jag mig inte för. (Med andra mammor är det annat, de fattar.)
Jag älskar att jag har fått vara gravid, det var min högsta dröm  och jag har fått vara det! Jag är en av dem som lyckats. Jag är så tacksam! Jag älskar att jag kan se mig själv och den vuxna person jag älskar mest, i vårt barn. Jag är så lycklig att jag får vara mamma. Hur ska jag kunna låta bli att prata om det? När hela mitt liv för tillfället mest handlar om det?  
Jag kan inte. Isak är det bästa jag gjort, mitt livs nya mening och jag tackar högre makter ofta att han har fått komma till mig.

Jag läste en blogg om en kvinna som försökt få barn i många år. Jag skrollade tillbaka och läste mycket om hur gravida människor hånade henne med deras stolthet och hur stött hon blev när mammor klagade på sina barn. Med hjälp av IVF (provrör) är hon nu gravid. Hon skriver att hon aldrig någonsin ska klaga på sina barn, ska inte säga ett ont ord när hon inte fått sova och ska vara en glad mamma jämt. Jag kan bli lite ledsen när jag läser detta. För det första så lurar hon sig själv och sätter alldelses för höga krav på sig själv. Man måste få klaga! för det andra så gör ju jag fel i sånt fall, är jag en dålig mamma för att jag är trött ibland? Sur ibland? Måste man bli mindre mänsklig för att man är mamma? Men jag vet bättre än att ta åt mig, för det där handlar om henne och inte om mig.

Oavsett hur man får sina barn, normal graviditet, provrör, adoption eller vad det nu kan vara så är det det största man gör i sitt liv. Det är den största omställningen och det mest fantastiska. Bland det jobbigaste också. Hur ska man prata om det då? Om man inte får vara lycklig och inte klaga? Jag vet inte. Kanske ska man välja när man luftar detta samtalsämne mer nogrant och/eller vänta tills folk frågar?

Är det någon av er som läser som känt så här?