För ett år sedan.

För ett år sedan gick (läs vaggade) jag runt med min jättemage. Jag var så redo att bli mamma. All rädsla för att föda övervanns av känslan att snart ha vår bebis i famnen. Jag såg nog till och med fram emot själva förlossningen, att skapa min egen förlossningshistoria som jag kan dela med mig av när det ska pratas förlossning bland andra föräldrar. För det görs, ofta!

Det hade ännu inte blivit vår, träden var fortfarande nakna och det var rätt kallt. Våren var sen förra året. Jag provrullade vagnen hemma i vardagsrummet och drömde mig bort och längtade efter att få stoppa ner vår skatt där snart. Rulla ute i verkliga världen. Karln min rullade också där i vardagsrummet, men lite i smyg.

Jag vek om kläderna i lillens byrå, jag packade i och packade om skötvästan/BB väskan. Jag stålsatte mig för att få vänta i 2 veckor till, för alla går ju över tiden första gången.

Dessa dagar precis innan Isak föddes var magiska. Jag ser tillbaka på dem med fascination över hur lycklig och tillfreds jag var just då, hur mycket jag längtade, hur nära jag och Jakob var varandra. Jag bar på bandet som skulle knytas mellan oss för alltid. Jag väntade, analyserade minsta lilla nya känsla och var så redo.

Jag hade tyckt det var lite komiskt om han fötts på Norges nationaldag (17maj) eftersom jag har norskt påbrå. Men han ville stanna några dagar till, den lilla rackaren.

När jag ser tillbaka saknar jag min mage, sparkarna och spänningen. Inte halsbrännan och ledvärken och de extra 20kg kanske men över lag så saknar jag det.

Det känns otroligt att det snart gått ett år... om två dagar fyller mitt hjärta 1 år.