tankar

Jag har funderat på en grej. Ordentligt. Det här med graviditet och barn är ett otroligt laddat ämne ett prata om. Tydligen. Jag förstod inte i vilken grad försen nyligen.  Det är många som kan ta illa upp att man är lycklig och stolt över att man fått föda och har barn. Jag har inte riktigt tänkt så med mina vänner och bekanta för jag har varit så lycklig över just detta faktum.

Om jag är lycklig och pratar om hur fantastiskt det är att föda barn och ha barn eller om jag beklagar mig över det faktum att jag har en (snart)1 åring hemma och inte får en lugn stund eller att jag är trött för det har varit en vaken natt så hittar folk ofta något att störa sig på. Kanske har den här personen i fråga försökt få barn länge ( utan att jag vet det), och tycker att jag inte ska klaga för jag har ju det de mest vill ha, kanske hon inte vet om hon vill ha barn och jag får denna att känna sig onormal med min lycksalighet eller funderar på adoption och så pratar jag om hur fantastisk det är att föda och då är man plötsligt hemsk och okänslig. Hur man än vänder på kroppen är rumpan bak lixom..

Jag brukar vara noga med i vilket sällskap man pratat om graviditet och barn, framför allt när det är människor som jag inte känner men ibland tänker jag mig inte för. (Med andra mammor är det annat, de fattar.)
Jag älskar att jag har fått vara gravid, det var min högsta dröm  och jag har fått vara det! Jag är en av dem som lyckats. Jag är så tacksam! Jag älskar att jag kan se mig själv och den vuxna person jag älskar mest, i vårt barn. Jag är så lycklig att jag får vara mamma. Hur ska jag kunna låta bli att prata om det? När hela mitt liv för tillfället mest handlar om det?  
Jag kan inte. Isak är det bästa jag gjort, mitt livs nya mening och jag tackar högre makter ofta att han har fått komma till mig.

Jag läste en blogg om en kvinna som försökt få barn i många år. Jag skrollade tillbaka och läste mycket om hur gravida människor hånade henne med deras stolthet och hur stött hon blev när mammor klagade på sina barn. Med hjälp av IVF (provrör) är hon nu gravid. Hon skriver att hon aldrig någonsin ska klaga på sina barn, ska inte säga ett ont ord när hon inte fått sova och ska vara en glad mamma jämt. Jag kan bli lite ledsen när jag läser detta. För det första så lurar hon sig själv och sätter alldelses för höga krav på sig själv. Man måste få klaga! för det andra så gör ju jag fel i sånt fall, är jag en dålig mamma för att jag är trött ibland? Sur ibland? Måste man bli mindre mänsklig för att man är mamma? Men jag vet bättre än att ta åt mig, för det där handlar om henne och inte om mig.

Oavsett hur man får sina barn, normal graviditet, provrör, adoption eller vad det nu kan vara så är det det största man gör i sitt liv. Det är den största omställningen och det mest fantastiska. Bland det jobbigaste också. Hur ska man prata om det då? Om man inte får vara lycklig och inte klaga? Jag vet inte. Kanske ska man välja när man luftar detta samtalsämne mer nogrant och/eller vänta tills folk frågar?

Är det någon av er som läser som känt så här?