Tråkiga nyheter

Min pappa har fått prostata cancer. Tidigt stadium men nu väntar utredning på om det är en spridning från annan del av kroppen eller om det "bara" finns cancer i prostatan. Usch.
Jag som bara för några veckor sen pratade med en vän om hur skonad jag som person har varit för sjukdomar och död. Hur jag skattade mig lyckligt lottad för det. Jag har upplevt döden genom andra men inte drabbats mer än vad som väntas. Min farfar och mormor har dött, men det är livets gång.

När pappa berättade om beskedet var han lugn. Nervös inför vad som väntar och funderar över hur sjuk han egentligen är. Jag tänkte direkt på döden. Cancer=död lixom. Och mamma. Hon är ju den som blir lämnad kvar. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på döden. På vilket som är värst: att dö eller att bli lämnad kvar. Vad finns efter döden och sådana frågor har snurrat i mitt huvud.

Mitt första möte med döden var när min farfar dog.  I cancer. Lungcancer som blev prostatacancer och till sist skelettcancer. Jag var 17 år. Jag minns hur min stora starka fd polis farfar bröts ner tills det inte fanns mycket kvar. Jag grät inte förän den dagen då hoppet släcktes och min mamma berättade att han lagts in. Att han aldrig skulle komma hem igen. Att vi skulle åka dit och ta farväl. Vad säger man till någon som väntar på att dö? Jag sa att jag älskade honom och han sa: "och jag dig, stumpan" med gråt i halsen. Aldrig förr hade vi sagt det till varandra, det var underförstått. Jag var hans prinsessa och han var min hjälte. Han kallade mig alltid för stumpan. Jag saknar honom otroligt mycket. På begravningen grät jag inte. Vilket var så konstigt, jag kunde inte. Inte ens när min farmor bröt ihop grät jag. Kanske för att det var min första begravning, kanske för att jag inte kunde ta till mig vad som hänt.

Månaden efter dog min mormor. Hon hade alzimers och jag minns inte att hon någonsin mindes vem jag var. Vi stod inte varandra nära. Men på hennes begravning grät jag floder. Kanske för att det sjunkigt in att min farfar verkligen var borta och vilket avslut en begravning är.

Min vän förlorade sin dotter i januari förra året. Plötslig spädbarnsdöd i magen sent i graviditeten. Även om jag aldrig träffat dottern så var förlusten även stark för mig. Jag väntade ju också på henne. Min bebis kompis. Jag väntade Isak och kunde inte göra något, säga något som hjälpte ens lite. Inga kramar i världen hjälper. Lindrar de ens? Jag kände inte att jag var rätt person att trösta. Rädd för att säga fel sak. Rädd för att inte säga något alls. Vad säger man till någon som varit med om det värsta av alla mardrömmar? Speciellt när ens egen dröm är så nära att bli sann?

Men jag har varit skonad från döden, det har jag. Ibland tror jag att livet är lite för bra. Att det snart är min tur att förlora. En hemsk tanke flög för en sekund förbi i min hjärna, den är så hemsk att det inte fick stanna där. Och jag skäms. Döm min inte men min tanke var: Hellre min pappa än mitt barn. Hemskt eller hur? På något vis så ska ju barn begrava sina föräldrar och inte sina barn. Jag älskar min pappa, det gör jag. och tanken på att förlora mitt barn är mer än jag kan uthärda. Det var en förflugen tanke. Men jag skäms över den. Ingen ska ju dö, varför skulle jag behöva välja..

För in pappa behöver ju inte dö. Inte alls. Vi ska inte måla fan på väggen, vi ska hoppas. Det gör vi alla.

Resevagn

Vi ska snart åka till Thailand. Snacka om att det är mycket att tänka på när man har en liten!Vi ska vara borta ca en månad och eftersom lillskrutt är mjölkproteinallergiker så vågar jag inte hoppas på att det ska finnas mjölkfri gröt och välling. Så vi får ta med...

Vi har idag slagit till på en begagnad sittvagn som vi ska ta med oss ner. Vår fina Emmaljunga får stanna hemma. Den ska ju hålla till ett eventuellt syskon oxå. Vi hittade en annons
blocket från våra trakter så jag slog till.

Det blev en Brio Sing från -08 som var bättre begagnad och kommer även att agera extravagn när vi kommer hem. Bra med en lättare vagn när vi ska ner och handla osv, Emmaljungan är robubust och skitbra ute på promenader men ut och in i bil är den lite klumpig. Ska bli kul att se hur Isak sitter i den.

Isak har forfarande operation-klänga på-mamma i full gång. Kan ev vara en tand till på G har vi tänkt nu. Han är extra grining och vill inte sitta bredvid, utan helst på mig. =) Visst, det vore så mycket värre om det var tvärt om, att han skydde mig som pesten men det blir rätt påfrestande. Tur att han är så charmig så man glömmer det jobbiga.

Han var så jävla söt idag, trött som han var smög vi ner i vuxensängen och mös mitt på dagen. Och vi busade så han kiknade och mitt i skrattet slöt han sina ögon och somnade! Paff kollade jag på och undrade om han svimmat! =) Vilket härligt sett att somna på! Så glad.

                           

Det är så mysigt att ligga och vila ihop mitt på dagen! Det händer inte så ofta men ibland när man inte gör något speciellt så är det extra mysigt att lyxa till det lite.

Bloggen har inte riktigt blivit som jag tänkt... Tänker så mycket som jag skulle vilja skriva ner. Annat än "detta har jag gjort idag.." Men jag vet inte hur öppen jag vill vara, hur djup och personlig  jag vill bli.. Vet inte om jag är rädd för att uppfattas på fel sett och att folk ska ta illa upp. Kanske vänjer jag mig vid att sätta mina tankar på print..

Godnatt!

Helgen

Fredagen spenderades med min familj och med sedvanligt fredagsmys! Lite god GI mat, lite fusk i form av vin och mörk choklad till Ledgend of the seeker på TV6. Mycket mysigt.

i lördags åkte jag hem till en vän ganska tidigt, vi gav Isak lunch sen tog vi en jätte lång mysig promenad. Väldigt skönt att promenera, nu med hjul utan punka, och att prata ikapp lite om allt och inget. Jag blev kvar till 18.30 då Isak började gnida sig i ögonen. Perfekt, då somnar han i bilen. Väl hemma åt jag och Jakob middag och kände verkligen inte för att bara kolla på TV så vi ringde grannen/Jakobs bror och kollade va de gjorde. De var bara hemma så vi trottsade Isaks dåliga kvällshumör och gick dit. Otroligt lyckad kväll blev det så där spontant.

Jakob gick hem med en lite imponerad uppsyn. Jag hade nämligen grossat allt motstånd i Play Station Move- Gladiatorspel. Det var första gången jag spelat och det första tv spel jag varit bra på och då tyckt va kul! Jakob kunde inte komma på hur f'n jag gjorde för att vinna på bara sekunder. Inte visste väl jag att jag kunde vara bra på nått sånt. Ganska kul faktisk med tanke på hur många gånger jag skämt ut mig själv via Guitar Hero och Sing Star.

Idag har vi varit och storhandlat och hämtar vår nya soffa. Knappt så man vågar sitta i den med Isak! =) Tänk om han kräks. Vi ska snart kolla på Solsidan som resten av Sveriges befolkning och sen kolla på film. Mys söndag! Isak är nybadad och ser helt galen ut med hår som står åt alla håll.

Isak är fortfarande MEGA- Mammig och det tär på mina krafter faktiskt. Nyss satt han i Jakobs knä, bredvid mig i soffan och skrek sig röd i ansiktet tills han kom över till mig. Då blir han glad och vänder sig mot Jakob och skrattar... Jag vet inte hur vi ska få bukt med det här eller om det är en "period"... Tips någon?

Hoppas ni alla (typ ni 2 som läser den här bloggen...) haft en trevlig helg ni med!

På jakt och - 7 kg.

Igår var en hektisk dag! Först var jag förbi mitt jobb och hälsade på. Det är alltid lika trevligt och så var det god mat så klart. Ska börja jobba lite extra i maj är det tänkt..

Efter det åkte jag till Bromma Blocks och mötte upp en vän. Där skulle jag leta efter en bikini och kika in på Polarn o. Pyrets rea. På pop var det otroligt utplockat men det blev ett par jeans i alla fall. 275:- hade de kostat nu kostade de 85.- KAP! Men en bikini var det otroligt svårt att hitta. Helt galet att det inte finns någonstans! Jag kan väl inte vara den enda som ska åka utomlands. Ok, det kanske är många som kan ha de de hade i somras men det kan ju inte jag. (Jag badade inte i somras heller..) Så efter att ha kollat igenom hela blockset så åkte vi till kista. Men nej, inga där heller. Twilfit hade men då såg man ju ut som en tant. Nej tack.
Jag kollade in Ellos.se aka världens segaste hemsida och efter 2h (!!!!) hade jag lyckats klicka hem 3 st. Hoppas någon passar.

Jag har även nått ett av mina personliga mål idag!!! Jag väger nu lika mycket som jag gjorde på inskrivningen med Isak i v. 10. Jippi! 7 kg har ramlat bort på ca 1 månad. och ja, jag är rätt stolt. =) Nu är det bara ca 5 kg kvar för att jag ska nå min "matchvikt". Jag hoppas det blir innan sommarkläderna ska på och benen ska visas. Men för tillfället har jag punka på vagnen så det blir inte mycket motion innan det är fixat.

Nu ska jag och min familj ha fredagsmys! Trevlig helg!

Isak 8 månader.

Den 19 maj 2010 föddes min son. 19.53 på kvällen slet han sig ut och tog sitt första andetag, älskade första andetag, följt av hans första skrik. Han las på mitt bröst och jag tittade på honom med förundran. Han är här.
Han vägde 3940 gram och var 51 lång. Stor, tung och lite knubbig tyckte jag!

Isak alldeles ny



Idag är det 8 månader sedan. 8 månader. Hur kan tiden gå så fort?? Vi var på besök på BVC idag och han väger nu 8490gram och är 72 lång. Min fina kille. Som mamma älskar dig! Du kan inte föreställa dig den kärlek jag känner för dig. Hur jag är hel på grund av dig.

Dagen firades med ett besök öppnis och till middagen ikväll blir det en majskrok till dessert! =) Underbara unge, va stor du börjar bli.

Isak i sin gåstol. 8 månader.



En riktig mamma dag

Detta inlägg skrevs egentligen igår måndag, men jag han inte klart. Jakob skulle natta Isak men isak blev hysterisk och då vet jag att inget hjälper förutom min famn. och då är det jävligt svårt att inte släppa att och gå dit...

                                ***********************************

I morse vakande jag av de vackraste av ljud. Isak ligger bredvid mig och viskar, Ma Ma, Ma Ma, tyst för sig själv, som om han hade mig i tankarna när han vakande. Mitt lilla hjärta.

Isak fortsatte vara mammig även idag, pappa passar inte riktigt när jag är i närheten. Hela morgonen gick jag runt med ungen på armen vart jag än skulle. Det var svårt att göra sig i ordning och vips så hade vi båda ätit och klockan 12.30 och vi skulle i väg.
Vi var på öppna förskolan är i byn och det var första gången efter juluppehållet som vi var där. Herre ge va alla de små hade blivit stora. Så individer som kunde olika saker, hade olika kryp/åla stilar och var så himla söta! Vi lekte i ca två timmar sen begav vi oss hemmåt. Isak sov som en stock efteråt. Det lilla livet, så trött av allt bus.

Dagen fick mig att fundera på hur fort tiden går egentligen. 8 månader. Det känns verkligen inte som det var länge sen vi satt där alla mammorna i mammagruppen med våra magar i v 25-30. Det känns absolut inte länge sen vi hade våra mamma-luncher och en och en trillade av och fick barn. Hur vi väntade med spänning på ett sms vad det blev och hur det var. Galet. Så nyss men samtidigt så är det en livstid sen, ett annat liv sen. Att Isak inte har funnits känns så konstigt nu. Att han inte ens var tilltänkt, vart var han då? Var det alltid meningen att han skulle komma till oss, eller är det slumpen som gör oss till dem vi är?
Jag var en annan Marie, minns knappt den där andra Marie som inte var Mamma-Marie. Jag är mamma i första hand. Hela dygnet. Marie och Maries behov kommer lixom sen.. den första tiden gick jag igenom en identitetskris som ingen förberett mig på. Jag såg inte ut som jag. Min kropp var inte min. Jag fick aldrig sova när jag ville inte äta när jag ville. Även om jag älskade Isak och allt som hade med honom att göra hade jag svårt att se mig i spegeln. Vem är hon? Hur är jag mamma samtidigt som jag är Marie och Jakobs Sambo? Det blev så mycket på en gång. Men nu börjar jag bli mer och mer jag. Tappar vikt, ingen mjölk i brösten så de börjar få normal storlek. osv. Det känns bra nu.

Men tiden flyger verkligen förbi och det känns som om de där första dyrbara tiden med Isak bara försvann. Poff. Borta. Över. Min lilla spädis blev plötsligt mer medveten, ville saker, ville inte andra. Sa ifrån och det med råge. Började vilja sitta och nu ålar han runt på golvet och leker tittut. Vid 6 månader grät jag, hur kan ett halvt år ha gått REDAN?? Jag han inte med! Det gick fan på ett naffs. Isak VILLE inte amma mer vid 6 månader, gröt och smakisar var så mycket godare och lättare att äta. Jag kände mig så jävla ratat och ledsen över det så jag grät lite mer.. Men det gick oxå över och med lite mer "frihet" så mår även jag bättre. Nu har jag vant mig mer vid tanken att han inte är min lilla lilla bebis längre, utan mitt barn. Ett litet barn men endå..

å fy i gatan va jag älskar din lilla skiten. <3

Dejtnight fast på dagen.

Huset är tomt och tyst, Isak sover, sambon handlar. En rykande kopp kaffe i handen. Egentid! Nu ska det bloggas! - Trodde jag ja... Lika självklart som att det regnar ute så vaknar lilleman så snart jag klickat på logga in. Nu leker han och mitt kaffe är kallt.

Vi var på dejt igår jag och min Jakob. Vi åkte iväg och lämnade Isak med mormor, bara andra gången vi lämnat bort honom till någon annan. Andra gången på 8 månader som vi gör något själva. Eftersom det är lättare att vara med Isak på dagen än vid läggning (han blir mammig då, eller pappig om jag är borta..) så valde vi att äta lunch och kolla på en dagbio.

Men det är så svårt att hitta den där myskänslan när man så sällan är själva. 1, 2,3 lixom nu ska vi ha mysigt. Bäst att passa på. Lunchen blev stressig för vi hade för lite tid, vi sprang till Polarn o Pyret för att inhandla ett par byxor och med andan i halsen in på bion. Jakob blir grining när det är stressigt  + mycket folk.. Bio är väl inte hans grej egentligen. Vi såg nya Harry Potter, den var bra.

Väl ute från bion så värker min famn efter mitt barn. Jag längtar hem till min bebis.
Så det var den dejtdagen det, tack, vi gör om det om x antal månader igen. =)

Idag är en sån där tråksöndag. Jag har punka på barnvagnen så det blev ingen prommis, men det regnar så så ledsen är jag inte för det. Men jag vill göra nått, komma ut så jag slipper se att det behövs städas, har ingen lust alls för det idag! Isak är rastlös och MAMMIG, mitt straff för att jag varit borta, även fast det gått hur bra som helst, inte en tår när vi var borta. Men jag tror att han minns att jag försvann och tror att jag ska vara borta bara jag vill smita iväg på toa. Min lilla klängo. Tur att han är så jävla söt att jag går av på mitten! =)

Här är de fina byxorna vi köpte på rean! Vi ska snart åka utomlands, till värmen så jag ville ha ett par tunna byxor som Isak kan ha på kvällen. Fina va? Tycker de är ursöta och han har dem på sig idag, hur sött som helst.

Nu kom Jakob hem så jag måste hjälpa till att packa in maten i kylen. Någon hjälp ska han väl få när han är så söt och åker och storhandlar själv!

Älskade son

Ibland överväldigas jag av mina känslor för min son. Vilken gåva han är.
Jag älskar honom så hjärtat svämmar över och tårar av lycka samlas i mina ögon.

Just nu sover han i soffan. Han andas så lugnt och rofyllt. Trygg. Min. Vår.
Han luktar så gott att det är svårt att slita sig. Han är nybadad så hans hår står åt alla håll.. Underbar.

Alla borde få vara mamma. Alla som vill borde få älska så här och känna känslan av att hålla en liten mini-vi. Skapad av kärlek.

Ikväll går mina tankar till alla som kämpar för att få sina egna barn.

Det här med tid.

När jag väntade Isak så trodde jag att jag under min mammaledighet skulle ha hur mycket tid som helst. Vi skulle ju bara vara hemma och mysa tillsammans och hur mycket tid kan en bebis egentligen kräva av en, de sover ju mest i början. Tjohejsan va fel jag hade!
Isak sov ALDRIG, han var vaken så gott som hela tiden dygnet runt och ville helst vara i mammas famn eller vid bröstet jämt. När han väl sov så ville han absolut inte sova själv vare sig i vagnen eller sängen. Jag fick mig en smärre chock kan jag lugnt säga.

Men vi lärde oss att anpassa oss efter varandra och jag ser i efterhand tillbaka på den tiden med stor kärlek och saknad! Så liten han var, så underbart det var att amma! =) (Slutade iofs bara för 2 mån sen med det men jag saknar det iaf...) Men tid det har vi inte nu heller!
Vi är alltid sena eller tidiga. I bland passar man på att åka dit man ska i samband med att herrn ska sova. Om man blir en timme tidig eller att man tar en längre sväng med bilen så får det bli så. Mina vänner (främst de utan barn) blir nog galna på mig när jag alltid rättar min dag efter isak. Ska vi ses vid 11 kan de fråga och jag svarar: Nja kan vi ses vid 12 istället så somnar isak på vägen?... Men va fan hur kul är det att åka bil med gallskrikande unge? Inte sspeciellt!

Som idag när jag skulle iväg på träff med 2 andra mammor. Vi skulle ses vid 11 men Isak ville absolut inte vara själv, eller ligga på badrumsgolvet medans jag satte på mig lite smink. Så jag fick snällt vänta på att han skulle bli trött och somna, vilket tog en timme längre än de brukar bara för att vi hade en tid att passa. Jag blev en timme sen men det var väl tur att jag skulle träffa folk som förstår! =)

Isak är min boss, han bestämmer helt enkelt när vi ska sova eller när vi ska åka. Den lilla skitungen! =)

När jag blev mamma

När Isak föddes så förändrades mitt liv. Otroligt. Det är givet att det ska göra det. Ett citat som beskriver känslan ganska bra:

"Beslutet att skaffa ett barn är ödestiget.

Det är ett beslut om att för evigt ha sitt hjärta

vandrande utanför sin kropp. "

-Elisabeth Stone



Det kändes verkligen som om en del av mitt hjärta följde med honom ut. Jag har aldrig älskat så förut, aldrig fyllts av sådana otroliga känslor som de första dygnen med honom i famnen. 

Min graviditet var så normal den kan bli. Lång. Jag var illamående på morgonen och när jag blev hungrig mellan vecka 10 och 24 kanske.. Inga foglossningar, inga krämpor förutom att det var svårt att manövrera den stora kroppen mot slutet. Jag hade lite halsbränna också och svårt att sova men det är sådana småsaker att de knappt räknas.

Min förlossning var fantastisk (tycker jag i efterhand, under tiden önskade jag bara att det var över). Det tog 12 timmar på sjukhuset att klämma ut underverket. Min sambo var en superdupermegabra coach!

Lyckan var total när Isak tittade ut med sina 3940g och 52 cm.

Men så bra går det väl aldrig hela vägen. Lilleman blev sjuk. Trött, slö, ville inte äta bara sova och sova lite mer. Detta oroade sköterskorna och vid läkarkontrollen dagen efter han fötts så konstaterades det att han syresatte sig dåligt och hade en skyhög sänka. Jaha, och vad betyder det? Jag blev helt förstenad. Allt ska ju vara bra, han lever ju och är så fin, inget ska vara fel... Kan inte, får inte.

Läkarna sa att det tyder på en infektion i bästa fall, i värsta hjärtfel.

Så underligt det var att hoppas på att ens barn ska ha en infektion. Det går ju att bota..

Vi blev flyttade från BB i rask takt till samvårdsavdelningen på Neonatalen.

Isak fick antibiotika och vi hade 1000 frågor som ingen kunde svara på.

Vad kan det vara? Kommer han bli frisk? Är det farligt? När får vi åka hem?

Jag ringde min mamma som bröt ihop så jag la på. Jag var fortfarande rätt känslokall, kunde inte ta in att vi inte skulle få åka hem, att lillen var sjuk.

Läkarna sa att det är positivt om svaret på proverna dröjde, ju längre det dröjde, desto bättre. För om det är farligt, dödligt, så ser man det snabbt.

Isak som nu behövde mycket mat blev matat med kopp varannan timme eftersom min mjölk inte runnit till ännu. Jag fick sitta med en automatisk bröstpump som pumpade båda brösten och jag trodde jag skulle svimma. AJ! Det var inte skönt och fram för allt inte ett dugg jävla mysigt. Jag vill amma mitt barn inte sitta här som en annan kossa... Första dygnet på neo matade personalen Isak, även på natten. Jag minns att de kom och tog honom i från min sida men jag somnade bara om. Andra natten blev det annorlunda, kanske var det först då jag insåg att han var min. Att jag inte skulle kunna somna om med att veta att någon annan matar och myser med min endast iförd blöja, bebis. Nej det vill jag göra. Så efter den natten sa jag ifrån, jag vill mata! Jag och J lärde oss mata snabbt och insåg att även det var mysigt. Så här i efterhand så tycker jag om att J fick den möjligheten, att mata vår son.

Mjölken rann till ca 4de dagen och hormonsvallet med det. Jag grät och jag grät. Jag var så lycklig och i nästa sekund så ledsen. Jag ville hem och börja vårt liv men ingen visste när vi skulle få åka hem. Mina känslor kring det som hände började sakta sjunka in och jag grät lite mer. Jag blev mer och mer förälskad i Isak och då grät jag när jag tänkte på det! Isak började amma så smått men behövde extra mat efteråt. Vi vägde honom före och efter ammning så att vi skulle veta hur mycket han fick i sig.

Det var långa dagar och vi turades om att gå ut i verkligheten (gå runt sjukhuset) i solen och bara andas luft. Jag var inte borta länge, J tog lite längre utflykter. Han hade nog blivit galen annars. Jag var ju nyförlöst och inte alls särskilt smidig.

Efter 9 långa dagar fick vi beskedet att Isak kunde klassas som FRISK! Lycka! Vår lilla kille skulle få komma hem nu. Men samtidigt var det lite läskigt. Isak hade ju fram tills dess sovit kopplat till en apparat som mätte syresättningen och höll koll på hjärtat. Så hade något hänt så skulle ett helt läkarteam komma inspringande... Så fungerar det ju inte i verkligheten, eller hur?

Men vi lärde oss snabbt hur det är att vara småbarnsföräldrar med allt vad det innebär. Men jag tror att vi kramade Isak lite extra hårt och var extra tacksamma att han var hos oss efter allt som hänt.

Isak har inte haft några men efter den här infektionen och vi fick aldrig riktigt svar på vad det var. Men vi är tacksamma att allt gick bra och att vår kille blev frisk.

Jag vandrar från den dagen du föddes och framåt med mitt hjärta i ditt bröst...

Välkommen hem till mig!

Jaha... då har även jag skaffat mig en blogg då! Här länge tänk på det men tvekat och inte vågat. Men NU är jag redo att dela med mig av mina tankar och funderingar med omvärlden.
Jag blev ju mamma i maj förra (!) året och har sedan dess väldigt begränsat umgänge med andra vuxna människor! =) Jag behöver få ut mig mina tankar, både bra och dåliga... Ventilera mig lixom. Så vill du stanna en stund och läsa så blir jag glad men jag antar att en blogg är mest till för en själv?

Vi börjar med att presentera mig:

Jag är 25 år, bor på mindre ort med min sambo J och min son Isak. Vi bor i ett nybyggt hus som min karl byggt (mäkta stolt) och vi har precis (ja för 8 månader sedan..) blivit föräldrar för första gången .
Jag är för tillfälligt mammaledig vilket gör att mina dagar spenderas som just det, som Mamma. Jag antar att denna blogg kommer handla oerhört mycket om Isak! =)

Jag har flera dagar funderat på olika "ämnen" men nu fick jag plötsligt tunghäfta.

Tack för nu!