Detta inlägg skrevs egentligen igår måndag, men jag han inte klart. Jakob skulle natta Isak men isak blev hysterisk och då vet jag att inget hjälper förutom min famn. och då är det jävligt svårt att inte släppa att och gå dit...
***********************************
I morse vakande jag av de vackraste av ljud. Isak ligger bredvid mig och viskar, Ma Ma, Ma Ma, tyst för sig själv, som om han hade mig i tankarna när han vakande. Mitt lilla hjärta.
Isak fortsatte vara mammig även idag, pappa passar inte riktigt när jag är i närheten. Hela morgonen gick jag runt med ungen på armen vart jag än skulle. Det var svårt att göra sig i ordning och vips så hade vi båda ätit och klockan 12.30 och vi skulle i väg.
Vi var på öppna förskolan är i byn och det var första gången efter juluppehållet som vi var där. Herre ge va alla de små hade blivit stora. Så individer som kunde olika saker, hade olika kryp/åla stilar och var så himla söta! Vi lekte i ca två timmar sen begav vi oss hemmåt. Isak sov som en stock efteråt. Det lilla livet, så trött av allt bus.
Dagen fick mig att fundera på hur fort tiden går egentligen. 8 månader. Det känns verkligen inte som det var länge sen vi satt där alla mammorna i mammagruppen med våra magar i v 25-30. Det känns absolut inte länge sen vi hade våra mamma-luncher och en och en trillade av och fick barn. Hur vi väntade med spänning på ett sms vad det blev och hur det var. Galet. Så nyss men samtidigt så är det en livstid sen, ett annat liv sen. Att Isak inte har funnits känns så konstigt nu. Att han inte ens var tilltänkt, vart var han då? Var det alltid meningen att han skulle komma till oss, eller är det slumpen som gör oss till dem vi är?
Jag var en annan Marie, minns knappt den där andra Marie som inte var Mamma-Marie. Jag är mamma i första hand. Hela dygnet. Marie och Maries behov kommer lixom sen.. den första tiden gick jag igenom en identitetskris som ingen förberett mig på. Jag såg inte ut som jag. Min kropp var inte min. Jag fick aldrig sova när jag ville inte äta när jag ville. Även om jag älskade Isak och allt som hade med honom att göra hade jag svårt att se mig i spegeln. Vem är hon? Hur är jag mamma samtidigt som jag är Marie och Jakobs Sambo? Det blev så mycket på en gång. Men nu börjar jag bli mer och mer jag. Tappar vikt, ingen mjölk i brösten så de börjar få normal storlek. osv. Det känns bra nu.
Men tiden flyger verkligen förbi och det känns som om de där första dyrbara tiden med Isak bara försvann. Poff. Borta. Över. Min lilla spädis blev plötsligt mer medveten, ville saker, ville inte andra. Sa ifrån och det med råge. Började vilja sitta och nu ålar han runt på golvet och leker tittut. Vid 6 månader grät jag, hur kan ett halvt år ha gått REDAN?? Jag han inte med! Det gick fan på ett naffs. Isak VILLE inte amma mer vid 6 månader, gröt och smakisar var så mycket godare och lättare att äta. Jag kände mig så jävla ratat och ledsen över det så jag grät lite mer.. Men det gick oxå över och med lite mer "frihet" så mår även jag bättre. Nu har jag vant mig mer vid tanken att han inte är min lilla lilla bebis längre, utan mitt barn. Ett litet barn men endå..
å fy i gatan va jag älskar din lilla skiten. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar