Min pappa har fått prostata cancer. Tidigt stadium men nu väntar utredning på om det är en spridning från annan del av kroppen eller om det "bara" finns cancer i prostatan. Usch.
Jag som bara för några veckor sen pratade med en vän om hur skonad jag som person har varit för sjukdomar och död. Hur jag skattade mig lyckligt lottad för det. Jag har upplevt döden genom andra men inte drabbats mer än vad som väntas. Min farfar och mormor har dött, men det är livets gång.
När pappa berättade om beskedet var han lugn. Nervös inför vad som väntar och funderar över hur sjuk han egentligen är. Jag tänkte direkt på döden. Cancer=död lixom. Och mamma. Hon är ju den som blir lämnad kvar. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på döden. På vilket som är värst: att dö eller att bli lämnad kvar. Vad finns efter döden och sådana frågor har snurrat i mitt huvud.
Mitt första möte med döden var när min farfar dog. I cancer. Lungcancer som blev prostatacancer och till sist skelettcancer. Jag var 17 år. Jag minns hur min stora starka fd polis farfar bröts ner tills det inte fanns mycket kvar. Jag grät inte förän den dagen då hoppet släcktes och min mamma berättade att han lagts in. Att han aldrig skulle komma hem igen. Att vi skulle åka dit och ta farväl. Vad säger man till någon som väntar på att dö? Jag sa att jag älskade honom och han sa: "och jag dig, stumpan" med gråt i halsen. Aldrig förr hade vi sagt det till varandra, det var underförstått. Jag var hans prinsessa och han var min hjälte. Han kallade mig alltid för stumpan. Jag saknar honom otroligt mycket. På begravningen grät jag inte. Vilket var så konstigt, jag kunde inte. Inte ens när min farmor bröt ihop grät jag. Kanske för att det var min första begravning, kanske för att jag inte kunde ta till mig vad som hänt.
Månaden efter dog min mormor. Hon hade alzimers och jag minns inte att hon någonsin mindes vem jag var. Vi stod inte varandra nära. Men på hennes begravning grät jag floder. Kanske för att det sjunkigt in att min farfar verkligen var borta och vilket avslut en begravning är.
Min vän förlorade sin dotter i januari förra året. Plötslig spädbarnsdöd i magen sent i graviditeten. Även om jag aldrig träffat dottern så var förlusten även stark för mig. Jag väntade ju också på henne. Min bebis kompis. Jag väntade Isak och kunde inte göra något, säga något som hjälpte ens lite. Inga kramar i världen hjälper. Lindrar de ens? Jag kände inte att jag var rätt person att trösta. Rädd för att säga fel sak. Rädd för att inte säga något alls. Vad säger man till någon som varit med om det värsta av alla mardrömmar? Speciellt när ens egen dröm är så nära att bli sann?
Men jag har varit skonad från döden, det har jag. Ibland tror jag att livet är lite för bra. Att det snart är min tur att förlora. En hemsk tanke flög för en sekund förbi i min hjärna, den är så hemsk att det inte fick stanna där. Och jag skäms. Döm min inte men min tanke var: Hellre min pappa än mitt barn. Hemskt eller hur? På något vis så ska ju barn begrava sina föräldrar och inte sina barn. Jag älskar min pappa, det gör jag. och tanken på att förlora mitt barn är mer än jag kan uthärda. Det var en förflugen tanke. Men jag skäms över den. Ingen ska ju dö, varför skulle jag behöva välja..
För in pappa behöver ju inte dö. Inte alls. Vi ska inte måla fan på väggen, vi ska hoppas. Det gör vi alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar