"Beslutet att skaffa ett barn är ödestiget.
Det är ett beslut om att för evigt ha sitt hjärta
vandrande utanför sin kropp. "
-Elisabeth Stone
Det kändes verkligen som om en del av mitt hjärta följde med honom ut. Jag har aldrig älskat så förut, aldrig fyllts av sådana otroliga känslor som de första dygnen med honom i famnen.
Min graviditet var så normal den kan bli. Lång. Jag var illamående på morgonen och när jag blev hungrig mellan vecka 10 och 24 kanske.. Inga foglossningar, inga krämpor förutom att det var svårt att manövrera den stora kroppen mot slutet. Jag hade lite halsbränna också och svårt att sova men det är sådana småsaker att de knappt räknas.
Min förlossning var fantastisk (tycker jag i efterhand, under tiden önskade jag bara att det var över). Det tog 12 timmar på sjukhuset att klämma ut underverket. Min sambo var en superdupermegabra coach!
Lyckan var total när Isak tittade ut med sina 3940g och 52 cm.
Men så bra går det väl aldrig hela vägen. Lilleman blev sjuk. Trött, slö, ville inte äta bara sova och sova lite mer. Detta oroade sköterskorna och vid läkarkontrollen dagen efter han fötts så konstaterades det att han syresatte sig dåligt och hade en skyhög sänka. Jaha, och vad betyder det? Jag blev helt förstenad. Allt ska ju vara bra, han lever ju och är så fin, inget ska vara fel... Kan inte, får inte.
Läkarna sa att det tyder på en infektion i bästa fall, i värsta hjärtfel.
Så underligt det var att hoppas på att ens barn ska ha en infektion. Det går ju att bota..
Vi blev flyttade från BB i rask takt till samvårdsavdelningen på Neonatalen.
Isak fick antibiotika och vi hade 1000 frågor som ingen kunde svara på.
Vad kan det vara? Kommer han bli frisk? Är det farligt? När får vi åka hem?
Jag ringde min mamma som bröt ihop så jag la på. Jag var fortfarande rätt känslokall, kunde inte ta in att vi inte skulle få åka hem, att lillen var sjuk.
Läkarna sa att det är positivt om svaret på proverna dröjde, ju längre det dröjde, desto bättre. För om det är farligt, dödligt, så ser man det snabbt.
Isak som nu behövde mycket mat blev matat med kopp varannan timme eftersom min mjölk inte runnit till ännu. Jag fick sitta med en automatisk bröstpump som pumpade båda brösten och jag trodde jag skulle svimma. AJ! Det var inte skönt och fram för allt inte ett dugg jävla mysigt. Jag vill amma mitt barn inte sitta här som en annan kossa... Första dygnet på neo matade personalen Isak, även på natten. Jag minns att de kom och tog honom i från min sida men jag somnade bara om. Andra natten blev det annorlunda, kanske var det först då jag insåg att han var min. Att jag inte skulle kunna somna om med att veta att någon annan matar och myser med min endast iförd blöja, bebis. Nej det vill jag göra. Så efter den natten sa jag ifrån, jag vill mata! Jag och J lärde oss mata snabbt och insåg att även det var mysigt. Så här i efterhand så tycker jag om att J fick den möjligheten, att mata vår son.
Mjölken rann till ca 4de dagen och hormonsvallet med det. Jag grät och jag grät. Jag var så lycklig och i nästa sekund så ledsen. Jag ville hem och börja vårt liv men ingen visste när vi skulle få åka hem. Mina känslor kring det som hände började sakta sjunka in och jag grät lite mer. Jag blev mer och mer förälskad i Isak och då grät jag när jag tänkte på det! Isak började amma så smått men behövde extra mat efteråt. Vi vägde honom före och efter ammning så att vi skulle veta hur mycket han fick i sig.
Det var långa dagar och vi turades om att gå ut i verkligheten (gå runt sjukhuset) i solen och bara andas luft. Jag var inte borta länge, J tog lite längre utflykter. Han hade nog blivit galen annars. Jag var ju nyförlöst och inte alls särskilt smidig.
Efter 9 långa dagar fick vi beskedet att Isak kunde klassas som FRISK! Lycka! Vår lilla kille skulle få komma hem nu. Men samtidigt var det lite läskigt. Isak hade ju fram tills dess sovit kopplat till en apparat som mätte syresättningen och höll koll på hjärtat. Så hade något hänt så skulle ett helt läkarteam komma inspringande... Så fungerar det ju inte i verkligheten, eller hur?
Men vi lärde oss snabbt hur det är att vara småbarnsföräldrar med allt vad det innebär. Men jag tror att vi kramade Isak lite extra hårt och var extra tacksamma att han var hos oss efter allt som hänt.
Isak har inte haft några men efter den här infektionen och vi fick aldrig riktigt svar på vad det var. Men vi är tacksamma att allt gick bra och att vår kille blev frisk.
Jag vandrar från den dagen du föddes och framåt med mitt hjärta i ditt bröst...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar