Idag blir min lilla son 1 år. Kl. 19.53 ikväll var det exakt ett år sen han föddes. 1 år. Va fort tiden har gått. Jag minns så väl den där kvällen. Hur det var att ha sitt barn i famnen, träffa den man burit på och älskat från första stund. Jag trodde jag visste hur djup kärlek kan kännas, men jag hade fel. Jag hade ingen aning om hur mycket man kan älska en annan individ. Jag älskar Jakob, så mycket som det är möjligt att älska sin partner, men kärleken jag kände då och känner nu till mitt barn är starkare än något annat jag någonsin upplevt.
Jag förändrades där och då, oåterkallerligt. Jag kommer aldrig bli den jag var innan. Jag vill det inte heller. Att få Isak, att känna Isak, att vara Isaks mamma har fått mig att till fullo förstå uttrycket "Jag kan inte leva utan". Jag förstår nu hur ren, ärlig och villkorslös en kärlek kan vara. Hur den är så för mig. Att bli mamma var min dröm, jag är det nu. Jag kan fortfarande ha svårt ibland att förstå att Isak faktiskt är min. Att han är min för livet. Att ingen kommer och säger: Tack för barnpassningen, vi tar över nu.
Idag började jag med att sjunga för honom, han stod i sin säng med stora ögon och undrade vad jag höll på med! Sötnosen!
Under eftermiddagen hade vi kalas med Isaks kompisar (och mina mammakompisar) samt Isaks gudmor Frida. Det blev tårta (Glass för Isak) och kakor. Och kaffe såklart till oss vuxna. Barnen lekte i några timmar óch såg tillslut helt slut ut allihopa. =) Det tar på krafterna att vara 1 år och köra racerfart en hel eftermiddag.
Efter att kalasaset var slut och vi käkat middag kom farmorn och farfarn över på leftover tårta! Det blev mera bus och vår lilla kille slocknade som en stock lite före vanlig läggdags.
En fin första födelsedag blev det.
Grattis Isak på din 1 årsdag!!
torsdag 19 maj 2011
tisdag 17 maj 2011
För ett år sedan.
För ett år sedan gick (läs vaggade) jag runt med min jättemage. Jag var så redo att bli mamma. All rädsla för att föda övervanns av känslan att snart ha vår bebis i famnen. Jag såg nog till och med fram emot själva förlossningen, att skapa min egen förlossningshistoria som jag kan dela med mig av när det ska pratas förlossning bland andra föräldrar. För det görs, ofta!
Det hade ännu inte blivit vår, träden var fortfarande nakna och det var rätt kallt. Våren var sen förra året. Jag provrullade vagnen hemma i vardagsrummet och drömde mig bort och längtade efter att få stoppa ner vår skatt där snart. Rulla ute i verkliga världen. Karln min rullade också där i vardagsrummet, men lite i smyg.
Jag vek om kläderna i lillens byrå, jag packade i och packade om skötvästan/BB väskan. Jag stålsatte mig för att få vänta i 2 veckor till, för alla går ju över tiden första gången.
Dessa dagar precis innan Isak föddes var magiska. Jag ser tillbaka på dem med fascination över hur lycklig och tillfreds jag var just då, hur mycket jag längtade, hur nära jag och Jakob var varandra. Jag bar på bandet som skulle knytas mellan oss för alltid. Jag väntade, analyserade minsta lilla nya känsla och var så redo.
Jag hade tyckt det var lite komiskt om han fötts på Norges nationaldag (17maj) eftersom jag har norskt påbrå. Men han ville stanna några dagar till, den lilla rackaren.
När jag ser tillbaka saknar jag min mage, sparkarna och spänningen. Inte halsbrännan och ledvärken och de extra 20kg kanske men över lag så saknar jag det.
Det känns otroligt att det snart gått ett år... om två dagar fyller mitt hjärta 1 år.
Det hade ännu inte blivit vår, träden var fortfarande nakna och det var rätt kallt. Våren var sen förra året. Jag provrullade vagnen hemma i vardagsrummet och drömde mig bort och längtade efter att få stoppa ner vår skatt där snart. Rulla ute i verkliga världen. Karln min rullade också där i vardagsrummet, men lite i smyg.
Jag vek om kläderna i lillens byrå, jag packade i och packade om skötvästan/BB väskan. Jag stålsatte mig för att få vänta i 2 veckor till, för alla går ju över tiden första gången.
Dessa dagar precis innan Isak föddes var magiska. Jag ser tillbaka på dem med fascination över hur lycklig och tillfreds jag var just då, hur mycket jag längtade, hur nära jag och Jakob var varandra. Jag bar på bandet som skulle knytas mellan oss för alltid. Jag väntade, analyserade minsta lilla nya känsla och var så redo.
Jag hade tyckt det var lite komiskt om han fötts på Norges nationaldag (17maj) eftersom jag har norskt påbrå. Men han ville stanna några dagar till, den lilla rackaren.
När jag ser tillbaka saknar jag min mage, sparkarna och spänningen. Inte halsbrännan och ledvärken och de extra 20kg kanske men över lag så saknar jag det.
Det känns otroligt att det snart gått ett år... om två dagar fyller mitt hjärta 1 år.
måndag 9 maj 2011
tankar
Jag har funderat på en grej. Ordentligt. Det här med graviditet och barn är ett otroligt laddat ämne ett prata om. Tydligen. Jag förstod inte i vilken grad försen nyligen. Det är många som kan ta illa upp att man är lycklig och stolt över att man fått föda och har barn. Jag har inte riktigt tänkt så med mina vänner och bekanta för jag har varit så lycklig över just detta faktum.
Om jag är lycklig och pratar om hur fantastiskt det är att föda barn och ha barn eller om jag beklagar mig över det faktum att jag har en (snart)1 åring hemma och inte får en lugn stund eller att jag är trött för det har varit en vaken natt så hittar folk ofta något att störa sig på. Kanske har den här personen i fråga försökt få barn länge ( utan att jag vet det), och tycker att jag inte ska klaga för jag har ju det de mest vill ha, kanske hon inte vet om hon vill ha barn och jag får denna att känna sig onormal med min lycksalighet eller funderar på adoption och så pratar jag om hur fantastisk det är att föda och då är man plötsligt hemsk och okänslig. Hur man än vänder på kroppen är rumpan bak lixom..
Jag brukar vara noga med i vilket sällskap man pratat om graviditet och barn, framför allt när det är människor som jag inte känner men ibland tänker jag mig inte för. (Med andra mammor är det annat, de fattar.)
Jag älskar att jag har fått vara gravid, det var min högsta dröm och jag har fått vara det! Jag är en av dem som lyckats. Jag är så tacksam! Jag älskar att jag kan se mig själv och den vuxna person jag älskar mest, i vårt barn. Jag är så lycklig att jag får vara mamma. Hur ska jag kunna låta bli att prata om det? När hela mitt liv för tillfället mest handlar om det?
Jag kan inte. Isak är det bästa jag gjort, mitt livs nya mening och jag tackar högre makter ofta att han har fått komma till mig.
Jag läste en blogg om en kvinna som försökt få barn i många år. Jag skrollade tillbaka och läste mycket om hur gravida människor hånade henne med deras stolthet och hur stött hon blev när mammor klagade på sina barn. Med hjälp av IVF (provrör) är hon nu gravid. Hon skriver att hon aldrig någonsin ska klaga på sina barn, ska inte säga ett ont ord när hon inte fått sova och ska vara en glad mamma jämt. Jag kan bli lite ledsen när jag läser detta. För det första så lurar hon sig själv och sätter alldelses för höga krav på sig själv. Man måste få klaga! för det andra så gör ju jag fel i sånt fall, är jag en dålig mamma för att jag är trött ibland? Sur ibland? Måste man bli mindre mänsklig för att man är mamma? Men jag vet bättre än att ta åt mig, för det där handlar om henne och inte om mig.
Oavsett hur man får sina barn, normal graviditet, provrör, adoption eller vad det nu kan vara så är det det största man gör i sitt liv. Det är den största omställningen och det mest fantastiska. Bland det jobbigaste också. Hur ska man prata om det då? Om man inte får vara lycklig och inte klaga? Jag vet inte. Kanske ska man välja när man luftar detta samtalsämne mer nogrant och/eller vänta tills folk frågar?
Är det någon av er som läser som känt så här?
Om jag är lycklig och pratar om hur fantastiskt det är att föda barn och ha barn eller om jag beklagar mig över det faktum att jag har en (snart)1 åring hemma och inte får en lugn stund eller att jag är trött för det har varit en vaken natt så hittar folk ofta något att störa sig på. Kanske har den här personen i fråga försökt få barn länge ( utan att jag vet det), och tycker att jag inte ska klaga för jag har ju det de mest vill ha, kanske hon inte vet om hon vill ha barn och jag får denna att känna sig onormal med min lycksalighet eller funderar på adoption och så pratar jag om hur fantastisk det är att föda och då är man plötsligt hemsk och okänslig. Hur man än vänder på kroppen är rumpan bak lixom..
Jag brukar vara noga med i vilket sällskap man pratat om graviditet och barn, framför allt när det är människor som jag inte känner men ibland tänker jag mig inte för. (Med andra mammor är det annat, de fattar.)
Jag älskar att jag har fått vara gravid, det var min högsta dröm och jag har fått vara det! Jag är en av dem som lyckats. Jag är så tacksam! Jag älskar att jag kan se mig själv och den vuxna person jag älskar mest, i vårt barn. Jag är så lycklig att jag får vara mamma. Hur ska jag kunna låta bli att prata om det? När hela mitt liv för tillfället mest handlar om det?
Jag kan inte. Isak är det bästa jag gjort, mitt livs nya mening och jag tackar högre makter ofta att han har fått komma till mig.
Jag läste en blogg om en kvinna som försökt få barn i många år. Jag skrollade tillbaka och läste mycket om hur gravida människor hånade henne med deras stolthet och hur stött hon blev när mammor klagade på sina barn. Med hjälp av IVF (provrör) är hon nu gravid. Hon skriver att hon aldrig någonsin ska klaga på sina barn, ska inte säga ett ont ord när hon inte fått sova och ska vara en glad mamma jämt. Jag kan bli lite ledsen när jag läser detta. För det första så lurar hon sig själv och sätter alldelses för höga krav på sig själv. Man måste få klaga! för det andra så gör ju jag fel i sånt fall, är jag en dålig mamma för att jag är trött ibland? Sur ibland? Måste man bli mindre mänsklig för att man är mamma? Men jag vet bättre än att ta åt mig, för det där handlar om henne och inte om mig.
Oavsett hur man får sina barn, normal graviditet, provrör, adoption eller vad det nu kan vara så är det det största man gör i sitt liv. Det är den största omställningen och det mest fantastiska. Bland det jobbigaste också. Hur ska man prata om det då? Om man inte får vara lycklig och inte klaga? Jag vet inte. Kanske ska man välja när man luftar detta samtalsämne mer nogrant och/eller vänta tills folk frågar?
Är det någon av er som läser som känt så här?
lördag 30 april 2011
På jobbet och längtar hem till en varm liten famn.
Ikväll känns det som om tiden stått stilla,
trots att snart ett år har gått.
Vilken gåva du är min lilla,
tänk så mycket jag fått.
Jag är på jobbet men drömmer mig till dig,
det är kväll så du sover nog nu.
Jag vill känna små dina armar runt mig,
älskade underbara du.
Varje gång vi vinkar hejdå,
lämnar jag mitt hjärta hos dig.
Om så för en stund är det svårt att gå,
jag vill alltid ha dig hos mig.
Mamma saknar dig älskling. Fast vi ses ju i morgon.
torsdag 28 april 2011
Jobbe
Igår jobbade jag första gången sen 20 mars 2010... Jag var lite nervös men det gick jättebra! Jag mindes mer än jag trodde, som om allt satt i min kostym: när den åkte på kom minnet tillbaka. Det var jobbigt att lämna Isak, vilket det alltid är och det kändes konstigt att jag inte vara kunde åka hem om jag ville.. Det var länge sen det var så nu.
En liten rolig grej var att när jag gick i trapporna högst upp i Herrgården, trapporna som jag HATADE när jag var höggravid på slutet, så tyckte jag att det borde vara jobbigt... Senaste gången jag gick där flåsade jag som en häst efter ett lopp, min hjärna flyttade genast tillbaka dit och det kändes så otroligt att det var över ett år sen sist...
Jag kanske är konstig men det är en sak som stör mig lite... När jag säger att jag ska jobba så säger alla att å va skönt för dig att få egen tid och "hitta dig själv igen". Jag kan inte hitta mig själv där för jag är en ny person än sist. Jag är en annan jag. Jag har inget större behov av att vara ifrån Isak, någon timme här och då räcker gott och väl för att jag ska börja längta. Jag ska tydligen vara så glad för att få åka hemifrån. Konstigt. Kanske är det inte så modernt att vilja vara med sitt barn, utan längta tillbaka till sin karriär och "vuxenliv" men i så fall är jag old school. Visst är det kul att jobba, jag gillar mitt jobb, men Isak är min största prioritet och jag är glad att jag bara ska jobba extra nu ett tag så att jag kan få en mjukstart.
Idag har det bjudits på sol och jag har ätit årets första kulglass! =)
En liten rolig grej var att när jag gick i trapporna högst upp i Herrgården, trapporna som jag HATADE när jag var höggravid på slutet, så tyckte jag att det borde vara jobbigt... Senaste gången jag gick där flåsade jag som en häst efter ett lopp, min hjärna flyttade genast tillbaka dit och det kändes så otroligt att det var över ett år sen sist...
Jag kanske är konstig men det är en sak som stör mig lite... När jag säger att jag ska jobba så säger alla att å va skönt för dig att få egen tid och "hitta dig själv igen". Jag kan inte hitta mig själv där för jag är en ny person än sist. Jag är en annan jag. Jag har inget större behov av att vara ifrån Isak, någon timme här och då räcker gott och väl för att jag ska börja längta. Jag ska tydligen vara så glad för att få åka hemifrån. Konstigt. Kanske är det inte så modernt att vilja vara med sitt barn, utan längta tillbaka till sin karriär och "vuxenliv" men i så fall är jag old school. Visst är det kul att jobba, jag gillar mitt jobb, men Isak är min största prioritet och jag är glad att jag bara ska jobba extra nu ett tag så att jag kan få en mjukstart.
Idag har det bjudits på sol och jag har ätit årets första kulglass! =)
onsdag 20 april 2011
Länge sen sist...
men jag har inte riktigt hittat orden på ett tag.
Goda nyheter: pappas cancer är liten, bara i prostatan. God diagnos, och han kommer att bli frisk, det är doktorena eniga om. Sten från hjärta- check!
Jag har varit lite låg ett tag, är väl fortfarande egentligen. Jag tillbringar för mycket tid i mitt eget huvud. Kanske lider jag av en liten post-semester-depression, jag vet inte.
Kanske är det många saker, tillsammans som gör att jag inte riktigt får leendet att kännas helt äkta så ofta? Jag har ett hus, ett heeelt hus som ska inredas, men jag hittar inte inspirationen att göra det. Inte det minsta. Jag som drömt om mitt hus och hur mysigt det ska vara där. Det är inte mysigt här. Det är kallt, inte värmemässigt men huset är kalt och kallt för det saknas det där som gör det till ett hem. Jag förväntas inreda. Jag är ju kvinna. Jag kan inte.
Kanske är det för att jag inte riktigt vet vem jag är i det här nya livet som jag inte kan hitta saker som passar oss? Kanske är huset så stort att jag bara inte vet var jag ska börja...
Jag ska snart börja jobba lite extra på mitt jobb, vilket ska bli kul, att träffa alla kollegor och vara vuxen men det är också en mjukstart tills jag börjar på allvar igen i september. Isak ska börja på dagis. Någon annan vuxen kommer träffa mitt barn, mitt älskade lilla barn mer än jag. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på detta. Jag ska inte vara med Isak mest längre. Jag kommer spendera hela dagar någon annanstans än i hans närhet. Jag ska lämna honom och åka någon annanstans. Nu vill jag nästan gråta bara jag skriver dessa rader.
Alla säger att det är så nyttigt att vara ifrån varandra, att få längta. Visst korta stunder är det underbart att få en stund själv, eller en kväll med vänner men hela dagar- i helvete heller. Jag vill vara med mitt barn. Mycket. Mest. Jag stannar upp flera gånger varje dag och bara njuter av hans närhet och närvaro. Pussar, kramar, doftar. Snart kommer jag ha mycket mindre tid till detta. Jag kanske kan anses som gammalmodig men jag önskar att vårt sammhälle kunde erbjuda en medelssvensson familj möjligheten att ha hemma-förälder. Inte hemmafru som på TV där de vara shoppar och äter lunch på flotta ställen, utan en hemma-förälder som tar hand som sina barns uppfostran. Som är den vuxna som barnen träffar mest. Visst är det nyttigt för barn att träffa andra barn och vuxna men om fler skulle vara hemma med barnen skulle ju lekplatsen bli nya dagis. Med föräldrar. Jag önskar att vi hade den möjligheten. Kanske en förlegad tanke. Men ikväll lockar en sådan lösning. En lösning där det är jag som läser sagor, leker, ritar, målar med Isak på dagarna. Inte andra vuxna.
Isak är nu 11 månader, nedräkningen har börjat mot 1 år. Herre gud, vad tiden gått fort. För fort.
Jag minns så väl den här månaden förra året. Den längsta månaden i hela mitt liv. Idag för 1 år sen föddes det första barnet i mammagruppen- Isabelle och min längtan efter den därinne gick nästan att ta på. När jag träffade henne, så liten hon var ville jag bara gå hem och föda ut min egen! Jag fick vänta nästan en månad till och det var outhärdligt när en efter en ploppade ut ur mammagruppsmagarna. Den här tiden förra året var samtidigt en magisk tid. Full av förväntan och förundran över det faktum att vi snart skulle bli föräldrar. Vi läste böcker tillsammans i sängen innan vi skulle sova, om de sista stadierna i graviditeten och vad vi skulle förvänta oss första tiden. Vi somnade alltid med varsin hand på magen.
Jag vek kläderna jag köpt till bebben flera gången om dagen, la dem i byrån som skulle bli bebisens. Jag packade skötväskan flera gånger, köpte flera filtar för jag inte kunde bestämma mig vilket som var bäst att ha med sig till BB. Jag kollade på magen när den ändrade form, pratade med den lille därinne, sjöng för honom när jag var själv. Alltid samma sång- Handens 5 fingrar.
En magisk tid. Jag tror att lite av det magiska stannar kvar i den där första upplevelsen. Att med eventuella nästa barn så kommer längtan vara där, men den totala förundran och förväntan över att livet ska ändras kommer nog inte vara där, eller inte lika stark iallafall. Nu är vi ju redan föräldrar, kläderna finns här redan och jag har ett bättre hum om vilken filt som ska med till BB.
Nu går mina ögon snart i kors. Jag måste nog gå och sova nu... Det blev ju ett litet blandat inlägg det här. Men jag vill avsluta med ett tack; Ett tack till min relativt nya vän Maria som är ett stöd i större utsträckning än hon vet om. Du är fantastisk! Tack!
Godnatt.
Goda nyheter: pappas cancer är liten, bara i prostatan. God diagnos, och han kommer att bli frisk, det är doktorena eniga om. Sten från hjärta- check!
Jag har varit lite låg ett tag, är väl fortfarande egentligen. Jag tillbringar för mycket tid i mitt eget huvud. Kanske lider jag av en liten post-semester-depression, jag vet inte.
Kanske är det många saker, tillsammans som gör att jag inte riktigt får leendet att kännas helt äkta så ofta? Jag har ett hus, ett heeelt hus som ska inredas, men jag hittar inte inspirationen att göra det. Inte det minsta. Jag som drömt om mitt hus och hur mysigt det ska vara där. Det är inte mysigt här. Det är kallt, inte värmemässigt men huset är kalt och kallt för det saknas det där som gör det till ett hem. Jag förväntas inreda. Jag är ju kvinna. Jag kan inte.
Kanske är det för att jag inte riktigt vet vem jag är i det här nya livet som jag inte kan hitta saker som passar oss? Kanske är huset så stort att jag bara inte vet var jag ska börja...
Jag ska snart börja jobba lite extra på mitt jobb, vilket ska bli kul, att träffa alla kollegor och vara vuxen men det är också en mjukstart tills jag börjar på allvar igen i september. Isak ska börja på dagis. Någon annan vuxen kommer träffa mitt barn, mitt älskade lilla barn mer än jag. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på detta. Jag ska inte vara med Isak mest längre. Jag kommer spendera hela dagar någon annanstans än i hans närhet. Jag ska lämna honom och åka någon annanstans. Nu vill jag nästan gråta bara jag skriver dessa rader.
Alla säger att det är så nyttigt att vara ifrån varandra, att få längta. Visst korta stunder är det underbart att få en stund själv, eller en kväll med vänner men hela dagar- i helvete heller. Jag vill vara med mitt barn. Mycket. Mest. Jag stannar upp flera gånger varje dag och bara njuter av hans närhet och närvaro. Pussar, kramar, doftar. Snart kommer jag ha mycket mindre tid till detta. Jag kanske kan anses som gammalmodig men jag önskar att vårt sammhälle kunde erbjuda en medelssvensson familj möjligheten att ha hemma-förälder. Inte hemmafru som på TV där de vara shoppar och äter lunch på flotta ställen, utan en hemma-förälder som tar hand som sina barns uppfostran. Som är den vuxna som barnen träffar mest. Visst är det nyttigt för barn att träffa andra barn och vuxna men om fler skulle vara hemma med barnen skulle ju lekplatsen bli nya dagis. Med föräldrar. Jag önskar att vi hade den möjligheten. Kanske en förlegad tanke. Men ikväll lockar en sådan lösning. En lösning där det är jag som läser sagor, leker, ritar, målar med Isak på dagarna. Inte andra vuxna.
Isak är nu 11 månader, nedräkningen har börjat mot 1 år. Herre gud, vad tiden gått fort. För fort.
Jag minns så väl den här månaden förra året. Den längsta månaden i hela mitt liv. Idag för 1 år sen föddes det första barnet i mammagruppen- Isabelle och min längtan efter den därinne gick nästan att ta på. När jag träffade henne, så liten hon var ville jag bara gå hem och föda ut min egen! Jag fick vänta nästan en månad till och det var outhärdligt när en efter en ploppade ut ur mammagruppsmagarna. Den här tiden förra året var samtidigt en magisk tid. Full av förväntan och förundran över det faktum att vi snart skulle bli föräldrar. Vi läste böcker tillsammans i sängen innan vi skulle sova, om de sista stadierna i graviditeten och vad vi skulle förvänta oss första tiden. Vi somnade alltid med varsin hand på magen.
Jag vek kläderna jag köpt till bebben flera gången om dagen, la dem i byrån som skulle bli bebisens. Jag packade skötväskan flera gånger, köpte flera filtar för jag inte kunde bestämma mig vilket som var bäst att ha med sig till BB. Jag kollade på magen när den ändrade form, pratade med den lille därinne, sjöng för honom när jag var själv. Alltid samma sång- Handens 5 fingrar.
En magisk tid. Jag tror att lite av det magiska stannar kvar i den där första upplevelsen. Att med eventuella nästa barn så kommer längtan vara där, men den totala förundran och förväntan över att livet ska ändras kommer nog inte vara där, eller inte lika stark iallafall. Nu är vi ju redan föräldrar, kläderna finns här redan och jag har ett bättre hum om vilken filt som ska med till BB.
Nu går mina ögon snart i kors. Jag måste nog gå och sova nu... Det blev ju ett litet blandat inlägg det här. Men jag vill avsluta med ett tack; Ett tack till min relativt nya vän Maria som är ett stöd i större utsträckning än hon vet om. Du är fantastisk! Tack!
Godnatt.
måndag 28 mars 2011
No suger added
Det är jag det. Nu är det slut på sockret! och kolhydraterna. =)
Jag har faktiskt börjat vänja mig vid att äta lite socker. Visst blir jag sugen ibland men nu för tiden är det helt ok att bara dricka kaffe när andra tar bakelser till fikat. Vilken karraktär jag byggt upp.. =)
Nu är vi hemma och OJ va fort det gick att komma in i de gamla vanorna. Superfort. Känns knappt som om vi varit borta och ser jag en reklam för resor på tv så längtar jag bort. Hmm.
Jag fann min väldigt snabbt i min roll som hemma-mamma. När vi var borta var det nog mer Marie än mamma-Marie som kom fram, mamma-Marie tog semester. Kanske låter det knasigt men ibland känns det som om jag är 2 olika personer. Jag är mamma-Marie mest, hon som går upp 200 % i rollen som Isaks mamma. Tänker bara i banor som: När ska Isak sova, äta, bytas på, sova äta osv. Väldigt lite av dagen går åt åt MIG. När Isak sover på fm så passar jag på att måla mig, vilket tar kanske 10 min, det är min stund på dagen. Resten av sovtiden går åt till tvätt, fix och trix med hemmet. När Isak vaknar är det full fokus på honom igen. Han är ju överallt nu och kryper och klättrar.
Den där Marie som är bara Marie hon kommer inte fram så ofta här hemma, det finns inte så mycket tid för vad JAG vill, men hon gjorde ett ordentligt gästspel på resan!
Jag fick så mycket hjälp och avlastning av Jakob samt hans familj så jag fick utrymme för mig själv. Sitta på toa ifred, läsa en bok (läs 4, men jag läser snabbt) njuta av solen och ta en och annan lång dusch. Sitta och prata och mysa med Jakob utan att bli störd. (eller vänta på att bli störd, vilken i stort sätt är samma sak) Allt sånt man förut tog för givet men som nu är lite av en lyx. Jag började genast känna mig lite mer som mig. Marie pre-baby lixom. Det resulterade i en lite annan Marie som gjorde Jakob lite gladare genom att ha tid att vilja vara nära honom. Jag får så mycket kärlek och närhet av Isak när jag är uteslutande mamma-Marie så jag kan bli rätt mätt på det frammåt kvällen och mest vilja vara för mig själv. Det uppskattas inte av någon av oss egentligen. Men jag kan inte rå för det. Så det var en trevlig överraskning att känna ett behov av Jakob, att längta in i hans famn.
Nu kanske det låter som om att vara mamma är hemskt och som om jag klagar men så menar jag verkligen inte. Jag tycker om att vara mamma-Marie! Jag älskar när Isak sträcker sig efter mig, när han ropar på mig. Jag vill gärna ha honom hos mig jämt. Jag älskar den där ungen sönder och samman men det är övergången mellan Mamman och Marie som ibland kan vara lite svår. Jag har inte lärt mig vart switchen sitter, vart man ska trycka av och på. Jag har alltid haft ett stort behov av att vara ensam. Att dra mig undan och reflektera över saker och ting, det är en egenskap som jag måste, till viss del, vänja mig av med och är på god väg att göra det. Men det har tagit tid och jag var inte alls förberedd på denna känsla alls. att vara delad vill säga.
Kanske blir det lättare att vara Marie och Mamman när jag börjar jobba, för på jobbet kan jag ju inte vara Mamman. Hur skulle det vara, erbjuda mig att torka gästernas rumpor eller gulla med dem och mata dem med sked. Hmm, det skulle nog inte uppskattas. Så kanske kommer det narturligt med tiden. Jag hoppas det.
Det var kvällens funderingar gott folk, nu ska mamman gå och sova.
Puss å Godnatt
Jag har faktiskt börjat vänja mig vid att äta lite socker. Visst blir jag sugen ibland men nu för tiden är det helt ok att bara dricka kaffe när andra tar bakelser till fikat. Vilken karraktär jag byggt upp.. =)
Nu är vi hemma och OJ va fort det gick att komma in i de gamla vanorna. Superfort. Känns knappt som om vi varit borta och ser jag en reklam för resor på tv så längtar jag bort. Hmm.
Jag fann min väldigt snabbt i min roll som hemma-mamma. När vi var borta var det nog mer Marie än mamma-Marie som kom fram, mamma-Marie tog semester. Kanske låter det knasigt men ibland känns det som om jag är 2 olika personer. Jag är mamma-Marie mest, hon som går upp 200 % i rollen som Isaks mamma. Tänker bara i banor som: När ska Isak sova, äta, bytas på, sova äta osv. Väldigt lite av dagen går åt åt MIG. När Isak sover på fm så passar jag på att måla mig, vilket tar kanske 10 min, det är min stund på dagen. Resten av sovtiden går åt till tvätt, fix och trix med hemmet. När Isak vaknar är det full fokus på honom igen. Han är ju överallt nu och kryper och klättrar.
Den där Marie som är bara Marie hon kommer inte fram så ofta här hemma, det finns inte så mycket tid för vad JAG vill, men hon gjorde ett ordentligt gästspel på resan!
Jag fick så mycket hjälp och avlastning av Jakob samt hans familj så jag fick utrymme för mig själv. Sitta på toa ifred, läsa en bok (läs 4, men jag läser snabbt) njuta av solen och ta en och annan lång dusch. Sitta och prata och mysa med Jakob utan att bli störd. (eller vänta på att bli störd, vilken i stort sätt är samma sak) Allt sånt man förut tog för givet men som nu är lite av en lyx. Jag började genast känna mig lite mer som mig. Marie pre-baby lixom. Det resulterade i en lite annan Marie som gjorde Jakob lite gladare genom att ha tid att vilja vara nära honom. Jag får så mycket kärlek och närhet av Isak när jag är uteslutande mamma-Marie så jag kan bli rätt mätt på det frammåt kvällen och mest vilja vara för mig själv. Det uppskattas inte av någon av oss egentligen. Men jag kan inte rå för det. Så det var en trevlig överraskning att känna ett behov av Jakob, att längta in i hans famn.
Nu kanske det låter som om att vara mamma är hemskt och som om jag klagar men så menar jag verkligen inte. Jag tycker om att vara mamma-Marie! Jag älskar när Isak sträcker sig efter mig, när han ropar på mig. Jag vill gärna ha honom hos mig jämt. Jag älskar den där ungen sönder och samman men det är övergången mellan Mamman och Marie som ibland kan vara lite svår. Jag har inte lärt mig vart switchen sitter, vart man ska trycka av och på. Jag har alltid haft ett stort behov av att vara ensam. Att dra mig undan och reflektera över saker och ting, det är en egenskap som jag måste, till viss del, vänja mig av med och är på god väg att göra det. Men det har tagit tid och jag var inte alls förberedd på denna känsla alls. att vara delad vill säga.
Kanske blir det lättare att vara Marie och Mamman när jag börjar jobba, för på jobbet kan jag ju inte vara Mamman. Hur skulle det vara, erbjuda mig att torka gästernas rumpor eller gulla med dem och mata dem med sked. Hmm, det skulle nog inte uppskattas. Så kanske kommer det narturligt med tiden. Jag hoppas det.
Det var kvällens funderingar gott folk, nu ska mamman gå och sova.
Puss å Godnatt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)